05/01/2025
God fortsättning!
Här nedan delar vi betraktelsen som Olle Kristenson höll på nyårsbönen i Eriksbergskyrkan:
Nyårsdagens gammaltestamentliga läsning på andra årgången: Jesaja 49:13–16
Jubla, himmel, och gläd dig, jord, brist ut i jubel, alla berg! Ty Herren tröstar sitt folk,
han förbarmar sig över de plågade. Sion sade: »Herren har övergett mig, Gud har glömt mig.«
Glömmer en kvinna sitt lilla barn, bryr hon sig inte om den hon själv har fött?
Och även om hon skulle glömma, glömmer jag aldrig dig.
Nej, ditt namn är skrivet i mina händer, jag tänker ständigt på dina murar.
Hur kan vi läsa den här texten när världen ser ut som den gör? Vad vill den säga oss när vi nu går in i det nya året 2025? Krigen i Ukraina har snart pågått i tre år och kriget i Gaza i snart 15 månader. Situationen i övriga Mellanöstern är fortsatt labil och vi undrar hut det ska bli i både Libanon och Syrien. Och hur ska det gå i Iran? Allra värst är det kanske i Sudan, men det hör vi sällan om.
Många oroar sig över vad en ny mandatperiod för Donald Trump ska föra med sig och i två av Europas viktigaste länder – Tyskland och Frankrike – är det politiskt stökigt. Också i vårt land upplever många människor oro inför framtiden.
Det är inte konstigt att vi känner uppgivenhet. Då kan Jesajaorden tala både uppmuntrande och uppfordrande till oss.
Gud tröstar sitt folk: hur kan han överge och glömma sitt folk. Lika lite som en kvinna överger sitt barn (även om det sker i exceptionella fall) överger Gud sitt folk. Och Jesus stryker under detta när han säger: ”på er är till och med hårstråna räknade”. (Matteus 10:30)
Den peruanske teologen Gustavo Gutiérrez skriver i en betraktelse över bland annat den här texten att det handlar om att förtrösta på honom ”som älskar oss som en mot”. Och det betyder att vi får lägga våra liv i hans generösa kärlekshänder och på så vis bli fria att stå till hans tjänst, inte minst för de fattiga och utsatta”.
Det handlar inte om att smita från våra förpliktelser, inte heller om att se ner på det som måste göras. Framför allt handlar det om nödvändigheten av att vi ser oss runt i världen och lär oss att analysera det som sker och bedöma vad som måste göras. Denna förtröstan leder inte till passivitet.
Att förtrösta på Gud och ställa oss på hans sida i kampen mot det onda och destruktiva i tillvaron, kan få bli vårt motto inför det nya året.
”Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken”, skriver Paulus i Första Korinthierbrevet (1 Kor 13:1). Det talas ofta om både tron och kärleken i våra kyrkor, men inte lika ofta om hoppet. Det är förstås inte så att tron och kärleken är oviktiga, men det vi människor kanske mest av allt behöver i vår tid är hopp.
Hopp är kanske inte något vi i första hand behöver i goda tider, utan något vi griper efter när tillvaron rämnar och vi inte ser någon ljusning. Hopp är inte detsamma som optimism. Optimismen skapar ofta en förenklad och förljugen bild av tillvaron, medan hoppet ser realistiskt på situationen och hjälper oss att finna läsningar. ”Jag är inte optimist utan en man som lever av hopp”, sa Gustavo Gutiérrez en gång i en tidningsintervju.
Det kan tyckas lite märkligt att ordet hopp inte förekommer så ofta i Bibeln som man skulle kunna tro, men ändå genomtränger det innehåller från början till slutet. Paulus skriver om det på några ställen, till exempel i Romarbrevet 8:24 där hoppet är något som bär i svåra stunder: ”I hoppet är ni räddade – ett hopp som man ser uppfyllt är inte något hopp, vem kan hoppas det han redan ser)”. Och på ett annat ställe i Romarbrevet påminner han om Abraham: ”Där allt hopp var ute höll Abraham fast vid hoppet.” (4:18)
Grunden för det kristna hoppet ligger i tron på uppståndelsen. Att Jesus uppstod från de döda, visar att inget längre är omöjligt, att det är livet – inte döden – som får sista ordet. Detta hopp innebär inte flykt från verkligheten utan ger oss kraft att tolka och förstå den oroliga tid vi lever i och kraft att möta de utmaningar vi själva ställs inför.
Vi ska nu sjunga en psalm som skrevs till Liv- och fredkonferensen i Uppsala: ”Vi ropar till Gud: Ge fred i vår tid.” Den psalmen får vi sjunga också i dag inför det nya år som väntar oss.
Men innan dess vill jag upprepa Paulus i Romarbrevet 15:13: ”Må hoppets Gud fylla er med all glädje och frid och ge er ett allt rikare hopp genom den heliga andens kraft.”.
Psalm 956: Vi ropar till Gud (vers 1 och 2)
"Vi ropar till Gud, Ge fred i vår tid!
Låt världen bestå, ge människan hopp.
Vi ber för den jord som du anförtrott oss,
för dem som i vanmakt och sorg vill ge upp.
Vår Gud, ge oss kraft att förkasta allt ont!
Med bävan vi ser, hur herrar med makt
planerar för kaos och sprider fördärv
och slösar miljarder på vapen för slakt."
