21/08/2026
Debatt. Bibelsyn.
I dagarna landar boken Hopp i våra brevlådor. En översättning av Nya Testamentet som traditionellt kopplas till kristna samfund med fundamentalistisk bibelsyn.
Parallellt med detta skriver Per Ewert i Svenska Dagbladet om äktenskapet och hänvisar till en ”biblisk äktenskapsyn”.
Varje samhälle har sina knutar. Det ihoptrasslade och olösta som ligger i våra trådsystem. Det är nog som det skall. Kanske kan man närma sig dessa som en påminnelse om allt som ska vara lite svårbegripligt och krångligt. Kanske kan vi stå ut med trasslet och förstå det som en inbjudan att klura och nysta och låta saker ta tid.
En sådan knut är Bibeln, bibelsyn, bibelbruk. Mitt förslag är att vi låter det vara just en knut.
Tänk ett samhälle som har tillgång till ett antikt verk. Ett verk som präglat vår civilisation, våra lagar, våra tankesystem, vår politik och vår kultur.
Tänk vilken källa till bildning, konst, fantasi, tvivel och tro! Vidare till vårt ursprung. Vidare till utmaning och tankemässig spänst.
Bibel 2000 består av 77 böcker, med en bredd i sin tillkomsthistoria. Där finns poesi, myter, begär, sånger, förtröstan, övergivenhet. Där ges röst åt de starka och åt de svaga; vinnarna och förlorarna. Där finns en tillkomsthistoria och årtusenden av tolkningslära. Skilda tider med sina olika anspråk och ideal som projicerats på och påverkat vår förståelse av dessa texter. Texter som behöver översättas från uråldriga pergamentrullar med borttappade vokaler och punkter. Ett arbete som aldrig upphör, som istället pågår ihärdigt och nyfiket.
Så finns det de, i vår tid, som säger att detta är "Guds ord" utan närmare förklaring. Troende och ateister delar den uppfattningen. Kyrkan hjälper till - företrädare - teologiskt skolade människor - som lite slarvigt använder ett invant språkbruk. En gudstjänstordning som kan avsluta bibelläsningen med ”så lyder Herrens ord”. Människor som inte står ut med de olösta frågor och trådar som tillvaron består av, utan istället forcerar, sliter och drar i knuten för att räta ut den. Men – den är förstås kvar, för den kan inte lösas och särskilt inte på det sättet.
Jag möter en ung generation som återanknyter till en sådan bibelsyn. Med någon slags längtan efter snabba och enkla svar vill de att Bibeln ska vara Guds ord. Jag ser på dem med vänliga ögon, men jag vill inte att deras längtan hamnar i ovarsamma händer.
Jag vill påstå att det är hädelse. Att det är att krympa livets mysterium, att krympa Gud, till bokstavsbundna, dessutom föränderliga, textrader.
Jag vill också hävda att det är en fråga som inte enbart är relevant för kyrkorna utan för samhället i stort.
När den typen av trosuppfattningar hyses i stor utsträckning i ett land, då kommer det även att få andra konsekvenser. Då kommer bibelläsningen att kunna komma i händer på fundamentalister. Då kan bibelläsningen komma i händer på ickedemokratiska, fördömande rörelser där den kan bli en farlig kraft.
Därför föreslår jag att kyrkan, präster, teologer vågar bana väg för en bibelsyn som är uppriktig, kritisk, nyfiken och föränderlig. Att vi nystar och sliter och drar, utan att slutgiltigt lösa. Vi står i god tradition.
Judiska läsningar av texter fungerade tidigt på det viset. De var repetitiva, öppna - inställda på att upptäcka nya l***r i dessa mångbottnade texter. I klosterlivet tog denna praktik vid. Ständigt lästes texterna, för att tas emot på nya sätt från en gång till en annan. Det var detta som sedan tog vid i den tidiga universitetsmiljön för att förvaltas vidare under århundraden. Vid någon punkt uppstår en konflikt mellan tro och vetande. Kanske nödvändig. Men olycklig. Och från och med upplysningen är krisen ett faktum och en fundamentalistisk bibelsyn blir således gängse i många kyrkor och samfund. I Sverige iscensätts denna debatt i mitten av 1900-talet med Hedenius som centralfigur och då har kyrkan redan gått sig förlorad i en krampaktig, intellektuell ohederlighet.
Jag har haft otaliga samtal med människor som menar att Bibeln är ett hinder för deras tro ”ni tror ju på Bibeln”. Vi tror inte på Bibeln, det är som sagt hädelse. Vi tror på Gud.
Däremot kan Bibeln vara en källa till ett möte mellan då och nu, till berättelser och myter, till existensens storheter, till djupaste bedrövelse och orättvisor. Till glädje och välsignelse. Bibeln låter oss lära känna Jesus, Guds Ord, som mer än någon annan präglat oss och vår kultur, vare sig vi vill det eller ej. Där finns otroliga berättelser om hur en enkel man står upp mot makten, om hur Gud blir till ett barn och läggs i famnen på en ung kvinna. Där finns tron på att den som är störst av oss är den som tjänar andra mest. Där finns barmhärtighet och uppståndelse - tron på att ljuset lyser i mörkret och att mörkret inte övervinner det.
Men där finns inte sanningar och dogmatik på ett givet sätt. Istället en inbjudan till att alltid använda ytterligare ett perspektiv, en annan läsning av tillvaron. Där finns en inbjudan till ett rikt persongalleri, en yvig mångfald. Där finns det att uppröras över och ta avstånd ifrån. Där finns det att vila i och det som väcker förundran.
Ytterst handlar vår bibelsyn om vår blick på tillvaron och på varandra. Därför behöver vi företräda en bibelläsning, öva oss i en sådan, som får en god påverkan på livet i stort. Det duger inte att räddhågset klamra sig fast i en föråldrigad språkdräkt som indikerar idéer som inte går att försvara. Det duger inte heller att slarva med en översättning för att den ska passa ihop med framgångsteologi eller tala om ”en biblisk äktenskapsyn”. Då gör man inte det arbete som Bibeln bjuder in till.
Hillevi Uddenfeldt, kyrkoherde Maria Magdalena församling
