05/06/2026
Tal till de unga
I prunkande vårtid fick vi konfirmera rekordmånga ungdomar i S:ta Maria Magdalena kyrka. Det var den första gruppen för i år, ytterligare två har vi framför oss. Detta var vad de unga fick höra i talet i gudstjänsten.
Kära, kära ni. Jag är faktiskt tagen. 70 konfirmander. Som helhet inte alls särskilt välartade eller ovanligt präktiga. Istället precis som ni skall vara – unga, nyfikna, öppna och gränstänjande. Inte en gång har ni klagande frågat om vi verkligen måste ha ett konfirmandpass, ni har kommit i tid, ni har busat på ett perfekt avvägt sätt i huvudsak – så där så att det knappast märks. Telefoner har jag knappt sett till. Istället har vi gått längst med Berlinmuren, vi har besökt förintelselägret Sachsenhausen, vi har pratat om döden. Och om livet.
Jag ser hur ni liksom pop-diggar med era huvuden när ni känner igen psalmen som vi sjunger. Eller hur den trevande Vår Fader blir till en rungade fotbollsramsa efter några veckor.
Så har ni haft vattenkrig – och när vattnet flyter i korridoren på vårt hostel känner jag lika delar glädje som frustration – glädje över leken. Och när ni kommer svängande på era Voiar, kanske tre på en, efter att ni tagit en (förbjuden) tur till Kreuzberg då är det på samma sätt – lika mycket oro som lycka. När ni langar upp ett glädjetjut mot himmelen och jag ser hur ni lever, då är allt förlåtet.
Sedan stunden då vi ska närma oss uppståndelsen under vår konfirmandlektion.
Det där att graven är tom - han är inte där. Jag är lite försiktig - det här är svåra saker - men jag berättar om några tillfällen i mitt liv som jag tänker kan handla om det. När liv kommer ur död. När något som tycks omöjligt ändå sker. När något vackert och levande stiger ur konflikter och krångel och trasighet. Ni pratar vid era bord och jag hör någon slags lovsång stiga i våra underjordiska, barackliknade lektionssalar - det kan såklart vara möjligt! Vad vet vi om tillvaron, evigheten och ljuset. Det är mycket vi inte begriper - varför sluta sig? Tillvaron måste få vara stor - ja, uppståndelsestor!
Från kyrkan får ni ett stort rungade JA!
Handen som snart läggs på ditt huvud i konfirmationsakten säger just det: ja till dig – till din nyfikenhet, till din öppenhet och rörlighet. Till din pubertala trulighet eller vilsenhet. För det är vad den religiösa världen behöver och när du ger tillbaka av det som är du, då säger du också ja. Ja till motstånd och att fortsätta utforska. Ja till att trilskas och ifrågasätta och landa och vila och bäras av det som är tradition och tro.
Allt det behöver detta kyrkorum för att leva. Det finns många exempel på
rädsla och stillastående i vår tid.
Antidemokratiska rörelser. Krampaktiga, lite enkelspåriga förklaringsmodeller.
Tänk om vi - här - som grupp - istället får slå vakt om det öppna och mångsidiga. Det upproriska och livfulla.
Kära kära ni. Jag är lite tagen. Jag känner hopp. Tack för allt vi har delat
tillsammans.
Amen.
Hillevi Uddenfeldt
(Texten även publicerad i Mitt i Södermalm, helgen 6/6)
