29/01/2025
EKUMENISK KALENDER FÖR PÅSK!
Med anledningen av 1700 år sedan 1:a Konciliet i Nicea, nämndes gemensamma kristna firandet av påsken i Katolska vespern i Peterskyrkan 25 januari 2025.
Nedan länk och Google-översättning till svenska.
Översättning via Google;
Jesus anländer till sina vänner Martas och Marias hem fyra dagar efter deras bror Lasarus död. Efter att ha tappat allt hopp, uttrycker Martas första ord hennes sorg och hennes ånger över att Jesus hade kommit för sent: "Herre, om du hade varit här, skulle min bror inte ha dött" (Joh 11:21). Men samtidigt tänder Jesu närvaro hoppets ljus i Martas hjärta och leder henne till en trosbekännelse: "Men även nu vet jag att Gud kommer att ge dig vad du än ber honom om" (v. 22). Det är en attityd att alltid lämna dörren öppen, aldrig stängd! Jesus talar till henne om de dödas uppståndelse inte bara som en händelse som kommer att äga rum i tidens ände, utan som något som redan är närvarande, eftersom han själv är uppståndelsen och livet. Och sedan ställer han en fråga till henne: "Tror du på detta?" (v. 26). Den frågan är också menad för oss, för dig, för mig: ”Tror du på det här?
Låt oss också överväga samma fråga: "Tror du på detta?" (v. 26). Det är en kort men utmanande fråga.
Detta ömma möte mellan Jesus och Marta från evangeliet lär oss att även i tider av ödeläggelse är vi inte ensamma och vi kan fortsätta att hoppas. Jesus ger liv även när det verkar som att allt hopp har försvunnit. Hoppet kan vackla efter svåra upplevelser som en smärtsam förlust, en sjukdom, en bitter besvikelse eller ett plötsligt svek. Även om var och en av oss kan uppleva stunder av förtvivlan eller känna människor som har tappat hoppet, säger evangeliet oss att Jesus alltid återställer hoppet eftersom han reser oss upp ur dödens aska. Jesus reser oss alltid upp och ger oss kraften att gå vidare, att börja om.
Kära bröder och systrar, låt oss aldrig glömma att hoppet inte sviker! Hoppas gör aldrig besviken! Hoppet är som ett rep förankrat på stranden som vi håller oss fast vid; det gör aldrig besviken. Detta är också viktigt för kristna samfunds liv, våra kyrkor och våra ekumeniska relationer. Ibland är vi överväldigade av trötthet och avskräckta av resultatet av vårt arbete. Det kan till och med verka som om dialogen och de ansträngningar som görs på båda sidor är hopplösa, nästan dömda att misslyckas. Allt detta gör att vi upplever samma ångest som Marta, men Herren kommer till oss. Tror vi på detta? Tror vi att han är uppståndelsen och livet? Att han belönar våra ansträngningar och alltid ger oss nåden att fortsätta vår resa tillsammans? Tror vi på detta?
Detta budskap om hopp är kärnan i det jubileum vi har börjat. Aposteln Paulus, vars omvändelse till Kristus vi firar minnet av idag, förklarade för de kristna i Rom, "hoppet gör oss inte besvikna, ty Guds kärlek har utgjutits i våra hjärtan genom den helige Ande som har getts oss" (Rom 5: 5). Vi har alla fått samma Ande, alla vi, och detta är grunden för vår ekumeniska resa. Anden vägleder på denna resa. Det finns inga praktiska saker som hjälper oss att förstå det bättre. Nej, det finns Anden, och vi måste följa Andens ledning.
Jubileumsåret för hopp som firas av den katolska kyrkan sammanfaller med en årsdag av stor betydelse för alla kristna: 1700-årsdagen av det första stora ekumeniska konciliet: Konciliet i Nicaea. Detta råd försökte bevara kyrkans enhet vid en mycket svår tid, och rådsfäderna godkände enhälligt trosbekännelsen som många kristna fortfarande reciterar varje söndag vid nattvardsfirandet. Denna trosbekännelse är en vanlig trosbekännelse som överskrider alla splittringar som har splittrat Kristi kropp genom århundradena. Årsdagen för konciliet i Nicaea är därför ett nådens år, en möjlighet för alla kristna som reciterar samma trosbekännelse och tror på samma Gud. Låt oss återupptäcka trons gemensamma rötter; låt oss bevara enheten! Låt oss alltid gå framåt! Må den enhet vi alla söker hittas. Det som kommer att tänka på är något som den store ortodoxe teologen Ioannis Zizioulas brukade säga: ”Jag vet datumet för full nattvard: dagen efter den slutliga domen! Under tiden måste vi vandra tillsammans, arbeta tillsammans, be tillsammans, älska tillsammans. Och det här är något väldigt vackert!
Kära bröder och systrar, denna tro vi delar är en värdefull gåva, men det är också en uppgift. Jubileet bör firas inte bara som ett "historiskt minne", utan också som ett löfte att vittna om den växande gemenskapen mellan oss. Vi måste se till att inte låta det glida iväg, utan snarare bygga fasta band, odla ömsesidig vänskap och vara redskap för gemenskap och broderskap.
I denna bönevecka för kristen enhet kan vi också från årsdagen av konciliet i Nicaea dra en uppmaning att framhärda på resan mot enhet. I år sammanfaller påskfirandet i både den gregorianska och julianska kalendern, en omständighet som visar sig vara försynt när vi firar årsdagen av Ekumeniska rådet. Jag förnyar min vädjan om att detta sammanträffande kan tjäna som en vädjan till alla kristna att ta ett avgörande steg framåt mot enhet kring ett gemensamt datum för påsk (jfr Bull Spes Non Confundit, 17). Den katolska kyrkan är öppen för att acceptera det datum som alla vill ha: ett datum för enhet.
Jag är tacksam mot Metropolitan Polycarp, som representerar det Ekumeniska Patriarkatet, till ärkebiskop Ian Ernest, som representerar den Anglikanska kyrkan och avslutar sin värdefulla tjänst som jag är mycket tacksam för – jag önskar honom lycka till när han återvänder till sitt hemland – och till representanterna för andra kyrkor som deltar i denna kvälls lovsångsoffer. Det är viktigt att be tillsammans, och din närvaro här denna kväll är en källa till glädje för alla. Jag hälsar också de studenter som stöds av kommittén för kulturellt samarbete med de ortodoxa och de orientaliska ortodoxa kyrkorna vid Dicastery for Promoting Christian Unity, studenterna från World Council of Churches Ecumenical Institute i Bossey och de många andra ekumeniska grupperna och pilgrimerna som har kommit till Rom för detta firande. Jag tackar kören som gav oss en mycket vacker atmosfär för bön. Må var och en av oss, liksom Sankt Paulus, finna vårt hopp i Guds inkarnerade Son och erbjuda det till andra varhelst hoppet har förlorats, liv krossats eller hjärtan överväldigas av motgångar (jfr Homily Opening of the Holy Door och Midnight Mass, 24 december 2024).
I Jesus är hopp alltid möjligt. Han upprätthåller också vårt hopp när vi färdas mot honom i enhet. Och så återgår vi till frågan som ställdes till Martha och ställde till oss i kväll: "tror du på detta?". Tror vi på gemenskap med varandra? Tror vi att hoppet inte gör besviken?
Kära systrar, kära bröder, det är dags att bekräfta vår trosbekännelse på den ende Guden och att i Kristus Jesus finna vägen till enhet. När vi väntar på att Herren ska ”komma igen i härlighet för att döma levande och döda” (Nicenska trosbekännelsen), låt oss aldrig tröttna på att vittna inför alla folk om Guds enfödde Son, källan till allt vårt hopp."
Det kan bli ett bemärkelseår 2025 som framtiden kommer komma ihåg - ett år där ekumenisk kalender återuppstår. Blir det enligt förslaget om Reviderade Julianska Kalendern (som stämmer väl med gregorianska), eller blir det inget gemensam påskfirande nästa år 2026? Vi ekumener inom OCM vill ju att vi ska vara överens trots våra olikheter. Att vi ska respektera våra olikheter, men sträva efter samsyn om kristen gemenskap. 2025 är ett ödesår för världen. Låt detta är bli ihågkommet som ett gott år!
Solemnity of the Conversion of Saint Paul the Apostle - Celebration of Second Vespers, 25 January 2025
