Stiftelsen Berget

10/09/2026

10/09/2026

DAGENS ORD
Evige Fader, du som först har älskat oss och tagit oss till dina barn, låt oss i Kristus nå den sanna frihet och det arv som du berett åt oss långt före världens skapelse.

1 Kor 8:1b–7, 11–13, Luk 6:27–38
Vi ber om hjälp att hantera våra fiender och det onda.
Guds Ord behöver bearbetas i det inre, liksom i en smedja där den helige Ande mejslar fram innebörden för oss. ”Älska era fiender, gör gott mot dem som hatar er.” Vi själva är materialet som måste låta oss bearbetas av dessa Gudsord. I vårt inre behöver ondskans spiral brytas, begäret efter att hämnas, att slå tillbaka, ge igen, behöver begränsas. Samtidigt behöver vi begränsa och korrigera den eller det som skadar oss själva eller andra. S:t Augustinus säger att ”människor ska älskas men på ett sätt så att deras fel inte älskas […] Om du lider skada, förblir tyst och inte korrigerar din nästa, syndar du mer genom din underlåtenhet än den skada din nästa orsakat dig.”
Vi behöver öva upp förhållningssätt för att hantera och sätta stopp för det som på något sätt gör mig själv eller andra illa.
Samtidigt talar dagens evangelium inte om att vi ska samtala, gå i dialog, försöka lösa det ondas problem, utan att vi ska be för dem som hatar och skymfar oss, för bönen åstadkommer mer. I bönen vänder vi oss bort från oss själva och överlämnar allt till den ende som kan hjälpa både oss och den andre. I Bibeln talas ofta om fiender som är starkare än oss själva, att vi kan inte rädda oss själva, att vi behöver hjälp utifrån, ja ovanifrån, den hjälp som endast Gud kan ge. ”Fräls oss ifrån ondo”. När vi ber, överlämnar vi oss åt Gud och ger honom möjlighet att arbeta med oss, att förändra och förvandla oss och den värld vi lever i. Vi fylls vi av kärlek, vi vill den andres bästa, att hon eller han ska nå sin egen fullkomning, sin fulla potential, trots alla relationella svårigheter.
Att vända andra kinden till är så ett resultat av den helige Andes verk i oss, då vi ställer hela vårt liv till Guds förfogande, då vi på allvar ber om att få bli förvandlade. Så låter vi Gud få arbeta med våra impulser att ge igen, vi växer i tålamod, i efterföljelse av Jesus, vi efterliknar honom, imiterar honom, hans sätt att vara. Han i mig och jag i honom.

Att hantera det onda och våra fiender. Evige Fader, du som först har älskat oss och tagit oss till dina barn, låt oss i Kristus nå den sanna frihet och det arv som du berett åt oss långt före världens

09/09/2026

DAGENS ORD
Evige Fader, du som först har älskat oss och tagit oss till dina barn, låt oss i Kristus nå den sanna frihet och det arv som du berett åt oss långt före världens skapelse.

Kol 3:1–11, Ps 145, Luk 6:20–26
Vi ber om Guds hjälp så att vi kan bevara den glädje som han hela tiden ger oss.
Vi människor längtar alltid efter glädje men samtidigt är det väldigt svårt att fånga glädjen. Vi känner en förväntan på att vi ska vara lyckliga men sedan är det inte så lätt att veta att man verkligen är det. Jesus understryker att glädjen är något mer beständigt än vad vi känner i stunden och att glädjen går så djupt att den liksom omfamnar människans elände.
”Saliga ni som är fattiga, saliga ni som hungrar, saliga ni som gråter, saliga ni som blir hatade för Människosonens skull. Gläd er på den dagen och dansa av fröjd, ty er lön blir stor i himlen.”
Att vilja vara lycklig är människans djupaste behov, den längtan efter lycka som Jesus kallar salighet. Som Guds avbild bär människan på denna längtan. Det är därför hon är människa, för att leva så att hon når den högsta lyckan. Människan har en medfödd längtan efter lycka men en sådan önskan skulle vara absurd om dess tillfredsställelse inte var möjlig. Gud har därför lagt ned en glädje i allt: i varseblivningen, det vi erfar med våra sinnen och i de praktiska kunskaperna, men också i vår förmåga att förstå samband och reflektera, allt detta är en föraning om den himmelska glädjen. Redan nu är all glädje relaterad till den proportion och skönhet som rör oss från sinnenas glädje till den sanna och slutgiltiga glädje som Gud har satt upp som vårt och hela skapelsens slutmål.
Vårt mål är att njuta av Gud och Jesus visar i saligprisningarna att vägen dit går genom ödmjukhet, fattigdom, lidande och fredsstiftande. Det är en glädje som bevaras även när vi blir avvisade och hånade.
Det är viktigt att träna sig i att behålla glädjen, att inte vara för hård mot sig själv utan ständigt låta sig uppfyllas av den helige Andes glädje. Att vara noga med att undvika allt som oroar och stör oss och alltid söka bevara friden och glädjen i sitt hjärta. Medan vi bär denna glädje i vårt inre så behöver vi skydda den från all vrede och allt ont. Det finns också en glädjekälla i bönen, vårt böneliv är en daglig glädje, en källa till rik och outtömlig glädje i Gud.

En glädje som ingen kan ta ifrån oss. Evige Fader, du som först har älskat oss och tagit oss till dina barn, låt oss i Kristus nå den sanna frihet och det arv som du berett åt oss långt före världens

08/09/2026

DAGENS ORD
Vi firar den saliga jungfru Marias födelse. Hon är enhetens moder och därför firar vi denna Mässa i bön om fred och kristen enhet.

Mik 5:2-4, Rom 8:28–30, Matt 1:18-23
Vi firar den saliga jungfru Marias födelse. Ursprunget till denna fest finns i Jerusalem, där man redan vid slutet av 400-talet invigde jungfru Marias födelsekyrka, som senare fick namnet S:ta Annas kyrka. På 500-talet utvecklades firandet av jungfruns födelse, som kallades "frälsningens gryning", den dag då "räddningen för hela världen dagades". S:t Andreas av Kreta (650–740) skriver att när jungfru Maria föddes så lades hon till bröstet, växte och bereddes till moder åt världsalltets konung. Skaparen reste ett skapat tempel åt sig själv i jungfru Maria så att skapelsen på ett nytt och skönt sätt bereddes som en ny boning åt Skaparen. Vi ber i dag om jungfru Marias förbön, om fred och enhet på vår sargade jord.
Släkttavlorna är viktiga, dessa talar om födelsens mysterium och människans historia. Jesu släkttavla uppenbarar hur allt blivit frälsningshistoria. Jesu släkttavla lyfter fram fem kvinnor: Tamar, Rahav, Rut, Urias hustru och Maria. De var alla mödrar och släkttavlan slutar med Maria som föder Jesus, Guds Son. Han som redan är född av Fadern före all tid, föds av jungfrun Maria och blir människa. Allt han gör är för vår skull och därför låter han också oss få födas flera gånger: vi har vår jordiska födelse och vår födelse till det eviga livet. Han som får en jordisk släkttavla sätter in oss i en himmelsk släkttavla. Han som är född av Fadern före all tid låter oss av nåd få Guds Sons Fader till vår Fader, så att vi som höjdpunkt i Eukaristin kan be: ”Fader vår som är i himmelen”. Och född in i vår värld ger han sin moder till oss. Herrens Moder är vår Moder, så att vi kan be Angelusbönen. Genom Guds verk i Maria föregrips vår himmelska födelse, hela skapelsens slutmål, det mål som Maria redan nått. S:t Augustinus ser en parallell mellan Marias sköte och gravens sköte, döden kan alltså ses som en livmoder för vårt eviga livs födelse.
En viktig del av den kristna tron är att upptäcka vilka som är våra egentliga föräldrar, och att upptäcka vårt verkliga barnaskap. Våra jordiska föräldrar är jätteviktiga. Genom Kyrkan får vi dessutom en himmelsk fader och en himmelsk moder. Gud Fader allsmäktig är vår verklige Fader och den alltid saliga jungfrun Maria vår verkliga omsorgsfulla Moder. Därför firar vi denna dag, jungfru Marias födelse, som gryningen för vår och hela världens frälsning, när Guds Son ger oss våra himmelska föräldrar.
Vi behöver denna balans mellan föräldraskap och barnaskap och mellan manligt och kvinnligt, det faderliga och de moderliga, och med Maria kommer denna balans!

Marias födelse och våra olika födelser Vi firar den saliga jungfru Marias födelse. Hon är enhetens moder och därför firar vi denna Mässa i bön om fred och kristen enhet. Mik 5:2-4, Rom 8:28–30, Matt 1

07/09/2026

DAGENS ORD
Evige Fader, du som först har älskat oss och tagit oss till dina barn, låt oss i Kristus nå den sanna frihet och det arv som du berett åt oss långt före världens skapelse.

1 Kor 5:1–8, Luk 6:6–11
Jesus möter en man i synagogan på sabbaten med en förtvinad hand. Han hade inte alltid varit sådan, något hade hänt med honom. Ett utombibliskt evangelium berättar att det var en stenhuggare som skadats under sitt arbete, enligt Lukas var det den högra handen som var skadad. Jesus fylldes av medlidande och botade mannen, det står att handen blev bra igen, den återställdes. Men de skriftlärda och fariseerna led av något annat, något mycket värre, något som fyllde Jesus med vrede och sorg, det står att deras hjärtan var förhärdade, de hade stenhårda hjärtan. Deras hjärtan var av ”poros”, ett slags marmor, hård hud eller skal, ett ord som också används för att ha en förmörkad ande eller blindhet, den värsta formen av blindhet, den som hävdar att man ser.
Det var just detta som ökenfäderna kämpade med, som den helige Antonius, ”munkväsendets fader”. Munkarnas kamp handlade inte längre om de kristnas utsatthet i en djävulsk stat utan en inre, andlig kamp mot synden, det egoistiska begäret, mot frestelserna, lockelser och lögner.
Den helige Antonius, ökenfadern, sa: ”Den som inte har blivit frestad kan inte komma in i himmelriket. Ta bort frestelserna, så kommer ingen att bli frälst.”
Aposteln Paulus skriver om att vi behöver rensa ut den gamla surdegen, så att vi blir en ny deg. S:t Antonius, ökenfadern, visar hur vi kan göra detta genom att arbeta med våra frestelser, synden, begären, lögnerna i oss själva, som en grund för en ny social gemenskap som står emot det onda i vår egen kultur. Det är öknen som gäller, att som den helige Antonius söka och finna Gud i öknens tystnad, förneka oss själva och så lära känna oss själva bättre och mer än något annat att älska Gud av hela vårt hjärta, och att följa Jesus.
Jesus kommer till oss i dag och ingenting är likgiltigt för honom. Han grips av medlidande över våra svagheter och sjukdomar, men han grips också av vrede och sorg över våra hårda och förstockade hjärtan.
Må Gud förbarma sig över oss syndare, i dag och alla dagar.

Han ser våra hårda och förstockade hjärtan. Evige Fader, du som först har älskat oss och tagit oss till dina barn, låt oss i Kristus nå den sanna frihet och det arv som du berett åt oss långt före vär

06/09/2026

DAGENS ORD
Evige Fader, du som först har älskat oss och tagit oss till dina barn, låt oss i Kristus nå den sanna frihet och det arv som du berett åt oss långt före världens skapelse.

Hes 33:7–9, Ps 95, Rom 13:8–10, Matt 18:15–20
Vi ber om kärlekens gåva och om hjälp att kärleksfullt kunna lära oss att förmana varandra.
Paulus understryker kärlekens betydelse: ”Du skall älska din nästa som dig själv. Kärleken vållar inte din nästa något ont. Kärleken är alltså lagen i dess fullhet”. Detta nyanseras i den första läsningen, det är negativt för oss själva att låta bli att förmana. Vi har alltså ansvar att varna den som handlar orätt och att tillrättavisa denne. Hur detta förmanande ska gå till talar Jesus om i dagens evangelium. Först måste vi granska oss själva och vara mer ivriga att korrigera oss själva än att se andras synder. Sedan ska vi tillrätta den som behandlat oss illa, inte med vrede och hämndbegär utan med barmhärtighet, genom att tala med denne i enrum. Så kan, som S:t Bonaventura skriver, en syndare först föras tillbaka med kärlek, sedan genom att skämmas då det blir känt för några fler och till sist genom fruktan då personen ställs till svars inför Kyrkan.
Förmaning syftar till att den som handlat orätt ska börja lyssna, vilket Jesus betonar. Lyssnar din nästa på vad du har att säga eller lyssnar han inte, det är avgörande. Hos evangelisten Lukas talas istället om att ångra sig, och det är detta lyssnande det handlar om, ett lyssnande som tar till sig det du påpekar så att personen ångrar det han sagt eller gjort eller låtit bli att göra. När syndaren så ångrar sig förlåter vi denne.
Allt bör han sin början i en ödmjuk, bedjande, mottagande och självrannsakande attityd. Med denna attityd kan vi både förmana andra och tillåta oss att själva bli förmanade av andra.
Det är lite som att vara sin egen förälder, att uppfostra och pröva sig själv, likväl behöver vi den helige Andes hjälp. I den helige Andes skola tränas vi i att älska Gud och oss själva så att vi förmanar andra utan att vilja något ont.
Jesus lär oss att denna träning också går ut på att öva enhet, att komma överens med andra i vår bön. ”Där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem”, det handlar om enheten, så ”allt vad två av er kommer överens om att be om här på jorden, det skall de få av min himmelske Fader”. Jesus sätter endräkten på första plats. Det viktiga är vad vi ”kommer överens om”, att vi är eniga och håller fred. Jesus ”är mitt ibland oss”, alltså med dem som håller fred, de som är enade, de som lyder hans befallningar. Han är med dem, eftersom de är eniga, och lever i harmoni med Kyrkan, Kristi kropp.

Den kärleksfulla tillrättavisningen. Evige Fader, du som först har älskat oss och tagit oss till dina barn, låt oss i Kristus nå den sanna frihet och det arv som du berett åt oss långt före världens s

05/09/2026

DAGENS ORD
Gud, du som kallade den heliga jungfrun Teresa att svara på din korsfäste och törstande Sons kärlek med en enastående omsorg om de allra fattigaste, låt också oss, på hennes förbön, få tjäna Kristus i hans lidande bröder och systrar.

1 Kor 4:6b–15 och Luk 6:1–5
Vi firar S:ta Teresa av Calcutta, jungfru, och vi ber för de allra fattigaste i denna världen och för Kyrkan och hela världen.
Agnes Gonhxa Bojaxhiu, föddes i Skopje 26 augusti 1910. Hon trådde in i Loretosystrarnas kongregation för att förverkliga sin missionärskallelse och blev sänd till Indien. 10 september 1946 avla hon ett löfte att tjäna Herren i de allra fattigaste, och efter två år påbörjade hon sitt apostolat bland mängden av de allra mest ringaktade i folket genom att grunda kongregationen Kärlekens missionärer. Hon godtog med jämnmod sitt inre mörker och visade så på Kristi ljus och dess seger, till dess att hon i Calcutta med förtröstan gick in i den eviga vilan den 5 september 1997.
Aposteln Paulus ser sig själv och sitt liv som ett exempel för andra, och säger: ”Ta mig till föredöme” (1 Kor 4:16). Han har en verkligt positiv människosyn, är aldrig ute efter att skuldbelägga, sprida skam eller självförakt, utan vill hjälpa människor tro på möjligheten till förändring, till förvandling. Han har själv erfarit denna förvandlande kraft och vill sprida detta till alla. Det som är speciellt med Paulus jämfört med hans samtida filosofer är att han ser hur människan redan är fullt ut förverkligad i Jesus, Guds Son, i hans död och uppståndelse. Och det som är förverkligat i Jesus redan nu, är en potential i varje människa.
Både i dagens evangelium och i vår egen kultur anklagas lärjungarna. Hela tiden pekas det på vad Jesu lärjungar gör för fel, ”vi står”, som Paulus skriver, ”på arenan inför hela världen.” Vi är världens avskum säger Paulus, ve er när alla talar väl om er säger Jesus. Det är alltså inte så bra med en kyrka som söker bli omtyckt, förstådd och bekräftad.
Det Jesus gör är att han försvarar sina lärjungar, han ser deras potential, han vet att de kommer att förvandlas, steg för steg, i honom. Världen ser våra fel, anklagar oss, men Gud är vår försvarare.
Vi är större än vi själva förstår, vi är kallade till förvandling, och att som S:ta Teresa av Calcutta vara förebilder för andra.

Vi är världens avskum. Gud, du som kallade den heliga jungfrun Teresa att svara på din korsfäste och törstande Sons kärlek med en enastående omsorg om de allra fattigaste, låt också oss, på hennes för

04/09/2026

Stora ting låter den mäktige ske med mig." Luk 1:49❤️
Ja, det gör han! Också här på Berget med vår egen jungfru Maria. Man kunde möta henne på rosenkransvägen...

👋🏻🥰

Men strax efter jul drabbades vi av vinterstormen "Johannes"...
.. som ryckte upp två av våra träd med rötterna.🌬 De föll direkt på vår Madonnastaty och begravde henne under sig.

Vi förväntade oss bara att hitta krossat sten...😓
.. men mirakulöst nog hittade vi henne oskadd under träden.🪽 Under de sista arbetsdagarna kunde hon äntligen ta sin nya plats. Nu hittar ni henne bredvid vårt S:t Dominikus Kapell, där hon kan lysa i morgonljuset.❤️🌄

Vi tackar Fader Peder och Jonas för deras fantastiska arbete med att flytta den tunga statyn till denna vackra nya miljö!😍☺️

04/09/2026

DAGENS ORD
Du kraftens Gud, från vilken alla goda gåvor kommer, väck kärleken till liv i våra hjärtan, så att vi förmår att älska dig och nådens liv i oss bevaras och kan växa.

1 Kor 4:1–5, Ps 37, Luk 5:33–39
Om vi fick frågan: vem är Jesus? Vad skulle vi svara då? Aposteln Paulus visar att inga ord är för stora, eftersom vi är förvaltare av gudomliga mysterier. Det är Jesus själv som är det nya vinet, hela hans liv är en enda stor vinpress, och det nya vinet måste tas emot i nya vinsäckar.
Vi kan inte pressa in detta evangelium i en sluten icke elastisk form och tro att det ska hålla sig där. Nej, Jesus själv är det nya vinet, den som håller samman allt, och det nya vinet måste tas emot i nya elastiska, utvidgningsbara vinsäckar så att inte säckarna sprängs. Vi förvaltar inte det vi i vår begränsning redan känner till utan vi är, som S:t Paulus skriver ”förvaltare av Guds hemligheter”.
Men hur ska våra stenhjärtan kunna rymma Guds hemligheter, bli elastiska vinsäckar som kan ta emot detta nya vin? Hur ska det gå till? Som jungfru Maria frågar och svaret är detsamma för oss: ”genom den helige Ande.” Vi måste låta den helige Ande utvidga våra hjärtan, våra inre rum, så att vi kan ta emot evangeliet, Jesus Kristus, den osynlige Gudens avbild, den förstfödde i hela skapelsen: ”I honom skapades allt och allt är skapat genom honom och till honom. Han finns före allting, och allting hålls samman i honom”. I Kyrkan får vi genom sakramenten ta emot det nya vinet, och våra hjärtan blir som nya vinsäckar genom den helige Ande. Genom den helige Ande kan våra hjärtan vara dessa nya vinsäckar som vidgas, värms upp, mjukas upp och kan ta emot det nya kraftfulla vinet, koncentrerat i Kristi kropp och blod.
Och vi har vant oss vid det gamla och invanda och därför smakar det nya just nytt, det är inget vi känner igen och därför säger Jesus: ”Ingen som har druckit gammalt vin vill ha av det nya; han tycker det gamla är bättre”. Därför behöver den otränade själen övas att ta emot det nya, genom fasta, med glädje och jubel, förnyade av den helige Andes nåd.
Låt oss be om nåden att varje dag få bli uppfylld av den helige Ande, så att våra hjärtan vidgas, värms upp, mjukas upp och kan ta emot det nya vinet, Jesus Kristus.

Vi är förvaltare av Guds hemligheter . Du kraftens Gud, från vilken alla goda gåvor kommer, väck kärleken till liv i våra hjärtan, så att vi förmår att älska dig och nådens liv i oss bevaras och kan v