31/08/2026
✍️ Att livet inte alltid blir som vi trott eller hoppats har väl alla människor erfarenhet av - men vad vi gör när det händer kan vara väldigt olika. I sin senaste krönika funderar vår präst Karin över vad den här sommaren har gjort med henne. ☀️🤔
"När livet inte blir som vi har tänkt oss
Sommaren är min absolut bästa tid på året. Jag njuter av ljusa kvällar och att bada i havet. Av att kunna sitta på balkongen på kvällen utan frysa och att inte behöva ha jacka på mig när jag går ut. Av att under flera veckor inte behöva ställa någon väckarklocka och kunna ta dagen som den kommer. Av att kunna hälsa på och träffa människor som annars är svårt att få tid för i ett pressat vardagsschema. Av att cykla iväg för att plocka hallon och känna lukten av nykokt hallonsylt sprida sig i köket. Inget av det där gör mig unik, vi är många som älskar sommaren. Snarare låter jag som hämtad ur en reklamkampanj för svensk sommar. Det förunderliga med allt det där jag älskar med sommaren är att det inte bara gör mig glad i stunden. Det blir också minnen att bära med sig, minnen som känns som en varm, gosig filt när höstregnet slår mot fönstren i november. Det blir något att drömma om vid frukostbordet en becksvart januarimorgon. Det blir något att längta efter när man håller på att komma försent för att man står och skrapar bilrutor och isen känns lika tjock som inlandsisen.
Den här sommaren kommer inte gå till historien som en bra sommar för mig. Även om jag inte hade några storslagna planer är det ändå inte mycket som blev som det jag hoppats på och längtat efter. Min trasiga rygg har satt fler käppar i hjulet för mig än vanligt. Vissa dagar har det varit en seger att kunna gå de få stegen från sängen till badrummet. Andra dagar har jag kraschlandat i soffan och sedan inte tagit mig därifrån på flera timmar. Ofta har jag vaknat alldeles för tidigt för att smärtan gjort det omöjligt att sova vidare.
Vänner jag hade tänkt att höra av mig till
har inte ens fått ett sms, för att jag inte vetat vad jag ska skriva. Utflykter jag längtat efter har fått skjutas på framtiden. De som blivit av har varit korta och vissa gånger krävt flera dagars återhämtning. Smärtan och värken varierar visserligen i styrka, men den är alltid där. Det tär på både lusten att göra något och orken att klara av det. Tyvärr gör inte det här heller mig unik. Även om orsakerna varierar, så är vi många som inte har haft den sommar vi hoppats på och längtat efter.
Genom allt det har ett par strofer ur en psalm dykt upp gång på gång i mina tankar: ”När livet inte blir som vi har tänkt oss, vad gör vi med vår bitterhet och skam?”
Visserligen är det varken bitterhet eller skam jag känner i första hand, utan istället besvikelse och uppgivenhet – men frågan vad jag ska göra med de känslorna har jag ägnat otaliga timmar åt i sommar utan att bli nämnvärt klokare. Nu när sommaren närmar sig sitt slt så klamrar jag mig fast vid fortsättningen: ”Om hoppets Gud får bära oss igenom, kan trots allt något nytt få växa fram”.
Vad eller vem som ger hopp kan så klart vara olika för olika människor, men för mig har hoppet nyligen fått formen av en remiss till ortopeden. Kanske kan den leda till att något nytt kan växa fram. Den kommande hösten och vintern kommer jag behöva leva på minnen från andra somrar, men jag längtar redan efter att få skapa nya."
