Biblicum

14/08/2026

Fråga: Gud begär att vi ska lyda honom. Betyder det att vi kan skärpa till oss så att vi blir älskade av Gud?

Svar: Det som Gud söker hos oss är en reflektion av hans kärlek och nåd. När han begär att vi ska frukta honom, vandra på hans vägar, älska honom, tjäna honom och hålla hans bud, så vill han att vi på det sättet ska återspegla hans nåd och kärlek. Allt detta tar sin början i vad han har gjort för oss: vi älskar därför att han först har älskat oss. Vår kärlek flyter fram ur förnyade hjärtan som en frukt av tron. En yttre lydnad för stadgar och bud utan tro på evangeliet är bara ett skådespel och en hycklares mask.

2 Kor 3:18 hjälper oss att förstå att vårt liv och vår lydnad är en reflektion av Guds nåd och kärlek. Där heter det: Och alla vi som med obeslöjat ansikte ser Herrens härlighet som i en spegel, vi förvandlas till en och samma bild, från härlighet till härlighet. Det sker genom Herren, Anden. Evangeliet liknas här vid en spegel som återspeglar HERRENS härlighet. Evangeliet uppenbarar Guds hemlighet som är Kristus. I evangeliet lär vi känna HERREN sådan han är. Kristus har visat hurdan Gud är. Evangeliet uppenbarar Guds stora frälsningsgärningar. När Anden öppnar våra ögon så att vi ser Herren härlighet i evangeliet så förvandlas vi till en och samma bild, så att vi börjar återspegla Guds nåd och kärlek i våra liv: vi älskar därför att han först älskat oss.

Den som tror att det måste finnas någon form av egen rättfärdighet hos den människa som Gud räknar som rättfärdig har inte lärt känna honom. Den som tror att man måste försöka vinna Guds kärlek genom lydnad och offer känner inte Gud. Många tror sig veta hur de ska vinna Guds kärlek, nämligen genom att skärpa till sig. Man föreställer sig att då börjar Gud älska oss därför att vi försöker vara hederliga och göra goda gärningar. Varför älskar Gud oss? Det är svårt att förstå. Det beror inte på våra kvaliteter utan bara på Guds oförtjänta godhet och kärlek. Gud är kärlek, skriver aposteln Johannes. Han har visat och bevisat det i sina frälsningsgärningar genom historien och framför allt i Kristus.

Kom ihåg hur Gud introducerade laggivningen på Sinai: Jag är HERREN, din Gud, som har fört dig ut ur Egyptens land, ur träldomshuset. Gud var redan deras nådige Gud när han gav dem buden. Gud gav buden till ett frälst och befriat folk. Det var aldrig meningen att de skulle försöka bli frälsta genom att hålla buden. Det var aldrig meningen att de skulle försöka vinna Guds nåd genom att hålla buden. Nej, de skulle hålla buden för att återspegla Guds kärlek och nåd. Det är en lydnad som framspringer ur förnyade hjärtan som älskar Gud. När vi därför ska förklara buden, så gör vi det med Luthers ord i Lilla katekesen: Vi ska frukta och älska Gud, så att vi … Denna gudsfruktan och kärlek är en frukt av tron på Guds nåd. ”Fruktan” i detta sammanhang innefattar tron som är en tillitsfull förtröstan, och har inget med en ångestfylld rädsla att göra. Det är barnets respekt, inte slavens rädsla.

Tidskriften Biblicum, Stefan Hedkvist

www.biblicum.se

13/08/2026

Fråga: I 1 Joh. 1:8 står det: »Om vi säger att vi inte har synd, bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss.» I samma brevs tredje kap. vers 9 står det: »Den som är född av Gud ägnar sig inte åt synd.» Hur kan man påstå att Bibeln inte innehåller motsägelser, när man har dessa båda verser framför sig?

Svar: I 1 Joh. 1:8 talas det om »att ha synd», grek. hamartian echein. Också kristna har synd, men i kap. 3:9 talas det om »att praktisera synd», grek. hamartian poiein. Alla människor har synd, men Guds barn praktiserar inte synd och tillåter inte att den regerar över dem.

Seth Erlandsson

10/08/2026

VILKA BENÄMNS PRÄSTER i Nya testamentet?
1/ Ordet präst användes som beteckning för judiska tempelpräster.
Om vi går till en bibelkonkordans så finner vi att ordet präst (grek. »hiereus», lat. »sacerdos») ofta förekommer i Nya testamentet (Matt 8:4, 12:4f, Luk 1:5, 10:31, 17:14 och Joh 1:19, Luk 1:5, Apg 4:1 och 6:7. På alla dessa ställen avser ordet judiska tempelpräster. När det i Luk 1:5 heter att »turen en gång kom till Sakarias avdelning, när han fullgjorde prästtjänst inför Gud», då är det fråga om tjänst som offerpräst. I spetsen för prästerskapet stod översteprästen, som på den stora försoningsdagen skulle träda in i templets allraheligaste och stänka något av offerdjurets blod på nådastolen och så skaffa försoning för sina egna och folkets synder (3 Mos 16).

2/ Ordet präst används som beteckning för hedniska offerpräster

Samma ord »präst» (grek. »hiereus», lat. »sacerdos») används också om hedniska offerpräster. Så berättas det t.ex. i Apg 14:13 att »prästen i Zeustemplet utanför staden (Lystra) förde fram tjurar och kransar till portarna och ville offra tillsammans med folket.»

3/ Kristus benämns präst för evigt (Hebr 7:21)

I överförd betydelse användes ordet »präst» (grek. »hiereus», lat. »sacerdos») om Kristus. Så sker i Hebreerbrevet, där han framställs som den store översteprästen, som frambär sig själv som (offer)präst och offergåva på samma gång (Hebr 7:27). Denna prästtjänst utför han en gång för alla (Hebr 10:10), och där synderna är förlåtna genom Jesu »blodsutgjutelse», där behövs det inte längre något syndoffer (Hebr 9:20, 10:18).

4/ Alla kristna är präster inför Gud

Vi hade nu väntat oss att Nya testamentet skulle ha använt titeln präst om dem som stod i ledningen för de nytestamentliga församlingarna. Men så är inte fallet. I stället används ordet präst i Nya testamentet om alla kristna, alla heliga. Aposteln Petrus uppmanar dessa: »Låt er själva som levande stenar byggas upp till ett andligt hus, ett heligt prästerskap som frambär andliga offer som Gud tack vare Jesus Kristus tar emot med glädje» (1 Petr 2:5). Detta prästerskap bär alltså fram offer, men det är då inte längre fråga om en blodig offertjänst utan om en andlig. Aposteln Paulus skriver: »Så förmanar jag nu er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära era kroppar till ett levande och heligt offer som behagar Gud – er andliga gudstjänst».

Det översteprästerliga verk som Kristus har utfört, när han en gång för alla frambar sig själv inför Gud som soningsoffer (Joh 17:19, Hebr 10:10), visar, att Kristus, den fullkomlige översteprästen, har fulländat och för alltid avslutat all blodig offerkult. Men det finns en andlig gudstjänst, som fortsätter att förrättas av ett heligt prästerskap, och i den frambär de andliga offer, när de – som Petrus säger – »förkunnar Kristi härliga gärningar». Alla kristna är alltså präster inför Gud (Upp 1:6, 5:10 och 20:6). Löftena i 2 Mos 19:6 och Jes 61:6 har gått i uppfyllelse.

5/ De nytestamentliga ämbetsinnehavarna benämns med helt andra beteckningar

Att det i de nytestamentliga församlingarna fanns ett särskilt offentligt ämbete är uppenbart. Aposteln Paulus citerar Ps 68:19: »Han (Kristus) steg upp i höjden, han tog fångar och gav människorna gåvor» (Ef 4:8ff). Till dessa gåvor hör att »han gav oss några till apostlar, andra till profeter, andra till evangelister, andra till herdar och lärare, för att utrusta de heliga för deras tjänargärning, att uppbygga Kristi kropp, till dess vi alla når fram till enheten i tron och i kunskapen om Guds Son.»

Först och främst nämns här apostlarna. När aposteln Petrus talar om sin tjänst, säger han: »Vi är vittnen till allt vad Jesus gjorde…» (Apg 10:39ff). På samma sätt talar aposteln Johannes i sitt första brev: »Det som var från begynnelsen, det vi har hört, det vi med egna ögon har sett… om Livets Ord vittnar vi» (1:1ff). Som ögonvittnen till Jesu liv och gärning förmedlar apostlarna den gudomliga uppenbarelsen och ger oss den nytestamentliga skriftsamlingen.

Samtidigt ser vi hur herdar och lärare kallas och insätts i de nytestamentliga församlingarna. I NT benämns Ordets tjänare herdar (pastorer) och lärare, tillsyningsmän (episkopoi), föreståndare (proistámenoi – 1 Tess 5:12), äldste (presbyteroi), tjänare (diákonoi) och profeter och evangelister. Av apostlarnas brev framgår att termerna »episkopos och presbyteros ofta återkommer. Den nytestamentliga tjänsten är dock inte – som i katolsk teologi – uppspaltad i olika grader och ämbetsfunktioner. I apostolisk tid är présbyter (äldste) och episkopos (församlingsledare) olika benämningar på samma tjänst. Så kan t.ex. Paulus i sitt brev till Titus (1:5) befalla honom att i varje stad låta insätta äldste (presbyterer), som han sedan i vers 7 benämner församlingsledare (episkopoi).

Den nytestamentlige ämbetsinnehavaren offrar inte och benämns därför inte präst

Vad först presbyteros beträffar, kan det vara på sin plats att ställa den frågan, varför detta ord i översättningar inte återges med präst. Översättningen ’äldste’ återkommer överallt. Luther översätter ordet med »äldste» (»Älteste»). På samma sätt översatte Olavus Petri NT 1526 presbyteros med ’åldersman’, inte med präst. 1541 års Bibel utbytte emellertid ordet åldersman mot präst. I Karl XII:s Bibel behöll man sedan denna översättning. Så heter det där: »De präster som väl förestå, skall man hålla vara dubbel heder värda, mest dem, som arbetar i ordet och lärdomen» (1 Tim 5:17). Men i Kungl. Maj:ts provöversättning år 1774 har den översättningen utmönstrats och ändrats till »församlingens ’äldste’ som sköter sina ämbeten…» För närvarande kan jag inte finna en enda bibelöversättning som här sätter in ordet präst.

Vi kunde ha väntat oss att ordet presbyteros på katolskt område hade återgivits med präst. Ty enligt katolsk teologi är den nytestamentlige prästen offerpräst, som bär fram mässoffret på det himmelska altaret. Hade så skett, då skulle man från katolsk sida ha kunnat betona sambandet mellan den gammaltestamentlige och nytestamentlige prästens offerhandling. Men så sker inte. I Jerusalemsbibeln, den kända katolska bibelöversättningen, får presbyteros översättningen »elder», äldste. . .

Av Ingemar Furberg

Läs mer: https://www.biblicum.se/tidskriften/aldre-nummer-av-tidskriften/biblicum-1996/1996-4-vilka-benamns-praster-i-nya-testamentet/

📸 : Pexels

10/08/2026

1. Från syndare till helgon
Kyrkan i egentlig mening är de som har en sann tro på Jesus Kristus. Hur har denna kyrka blivit till? Hur blir en förtappad syndare en medlem i denna kyrka? En medlem som för Kristi skull kan kallas ”helig” eller ett ”helgon” samtidigt som han är en syndare?

Kyrkan är Kristi kyrka. Paulus skriver till efesierna att ”Kris­ tus har älskat kyrkan (församlingen) och utgivit sig själv för henne, för att han skulle helga och rena henne genom vattnets bad, i kraft av Ordet, för att han skulle ställa fram inför sig en härlig kyrka (församling), utan fläck eller skrynka och annat sådant; fastmer skulle hon vara helig och ostrafflig” (Ef. 5: 25–27).

På grundval av Kristi heliga liv, lidande och död har Gud för­ klarat hela världen rättfärdig och är nu försonad gentemot varje syndare, såsom Paulus vittnar: ”Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv genom att inte tillräkna dem deras syn­der; och han har anförtrott åt oss försoningens ord” (2 Kor. 5:19).

Detta är glada nyheter eller evangelium för förtappade syn­dare och detta evangelium går nu ut till syndiga människor med en nådig inbjudan: ”Och Anden och bruden säger: ’Kom.’ Och den som hör det, han säger: ’Kom.’ Och den som törstar, han komme; ja, den som vill, han tage livets vatten för intet” (Upp. 22:17).

Det är genom evangelium i Ord och Sakrament som Kristus uppsöker och kallar syndaren genom att förklara för honom att hans synder är förlåtna. Alla som ångrar och tror evangelium är rättfärdiggjorda, har denna förlåtelse som sin personliga egendom. ”Därför drar vi den slutsatsen att en människa blir rätt­ färdig genom tro utan laggärningar” (Rom. 3:28). Som Guds barn har den kristne frid med Gud (Rom. 5: 1).

Denna tro, genom vilken man tar emot syndernas förlåtelse och barnaskapet hos Gud, är Guds verk och Guds gåva, verkad och given genom Guds rena evangelium. ”Er har han gjort le­vande, ni som var döda i överträdelser och synder … Ty av nåden är ni frälsta genom tro – och det inte av er själva, Guds gåva är det – inte av gärningar, för att ingen skall berömma sig” (Ef. 2:1, 8, 9).

Gud den helige Ande skapar och bevarar tron i den kristne genom evangelium i Ordet, Dopet och Nattvarden. Eftersom det är genom dessa medel – och endast dessa medel – som Gud ger sin nåd åt människan och gör henne till en som åtnjuter denna nåd genom tron, kallas Ordet och Sakramenten för nådens medel eller nådemedel.

Endast Guds rena Ord och Sakrament är nådens medel. ”Helga dem genom Sanningen”, bad Jesus och tillade: ”Ditt Ord är Sanning” (Joh. 17: 17). Skriften tillskriver aldrig lögn eller falsk lära någon som helst frälsande kraft. Tvärtom tillskriver Skriften lögnen och den falska läran endast en fördärvande och nedrivande kraft och falska läror (heresier) förtecknas bland köttets gärningar. Det heter: ”De som gör sådant, de skall inte få Guds rike till arvedel” (Gal. 5:20, 21). Paulus säger åt Ti­moteus att ”undfly oandligt och tomt prat. Ty de som befattar sig med sådant kommer att gå allt längre i ogudaktighet, och deras tal skall fräta omkring sig såsom ett kräftsår. Av det sla­get är Hymeneus och Filetus; ty när dessa säger, att uppståndel­sen redan har skett, har de farit vilse från Sanningen, och de förvänder så tron hos somliga” (2 Tim. 2:16–18). Följande ord av Paulus är välkända: ”Ni började ert lopp väl. Vem har nu lagt hinder i er väg, så att ni inte mer lyder Sanningen? Till sådant kom ingen maning från honom som har kallat er. Litet surdeg syrar hela degen” (Gal. 5:7–9). Även där sanning och lögn blandas, såsom i irrläriga kyrkor, är det endast genom sanningen som också ljuder där, och aldrig genom lögnen och den falska lära som läres där, som själar föres till tro. Dessa troende inom kyrkor där sanning och lögn blandas står i stor fara, ty den falska läran är själamördande. Endast Guds rena Ord och Sakrament är nådens medel och kan verka, nära och bevara tron.

De som försvarar en gemenskap med irrläriga kyrkor, där sanning och lögn blandas, har inte förstått Skriftens ord om den falska lärans själamördande verkan och att endast Guds rena Ord och Sakrament är nådens medel. . .

Läs vidare:
https://www.biblicum.se/tidskriften/aldre-nummer-av-tidskriften/biblicum-1977-2/kyrkogemenskap-vad-sager-bibeln/19976-bibelns-lara-om-kyrkogemenskap

09/08/2026

VAD SÄGER BIBELN om kvinnliga präster? Den frågan vill föreliggande skrift besvara genom en noggrann undersökning av aktuella bibelverser. Saken är viktig eftersom den sanna kristna kyrkans enda rättesnöre är vad Bibeln lär.

Denna skrift utgörs av författarens tre bidrag till en antologi som granskar feminismen i Bibelns ljus; Och se, det var mycket gott! En antologi om kön, identitet och skapelseordning (Red. Annette Westöö & Ralf Ebel, Timoteus Förlag 2024). Huvuddelen av skriften utgörs av ett studium av 1 Kor 14:33b–38. Även granskning av frågan om Junia/Junias (Rom 16:7) och en intervju med författaren ingår.

40,00 kr. https://biblicum.nu/?product_cat=biblicums-smaskrifter

07/08/2026

FINNS DET flera himlar?
Fråga: I den bibelkurs jag går läser vi för närvarande Hebreerbrevet. Där talas det om himlarna precis som från Moseböckerna och framåt. Vad är detta? Finns det flera himlar eller är pluralisen bara en förstärkning av singularformen? Någon trodde att Himmelen var uppbyggd som templet med tre ”nivåer”. Vad är sjunde himlen och var omtalas den?

Svar: Hebreiskans ord för himlen är ett ord i pluralis. Det är en förstärkning eller en pluralis majestatis. Himlen är nämligen mer än atmosfären, skyarna över oss och himmelsoceanen däröver. Grekiskan översätter hebreiskans ”himlarna” med singularis ”himlen”. Termen ”tredje himlen” (2 Kor. 12:2) används om ”paradiset” (vers 4), den fullkomliga gemenskapen med Gud bortom den atmosfäriska himlen och bortom den yttre rymdens himmel och himlakroppar. Därför kan det heta i Hebr. 4:14 att Jesus har stigit upp ”genom himlarna”. När Paulus skriver i 2 Kor. 5:8 att han vill vara ”hemma hos Herren”, menar han samma sak som paradiset eller tredje himlen. Talet tre står också för Gud, dvs. att vara hos Gud i himlen, i paradiset. Som synonym till att ”vara hemma hos Herren” skriver Paulus i Fil. 1:23 att ”vara hos Kristus”.

Enligt både Gamla och Nya testamentet är det nuvarande fysiska universum inte evigt utan ska gå under och ersättas av ”en ny himmel och en ny jord” (Jes. 65:17; 66:22; 2 Petr. 3:10-13; Upp. 21:1). Tanken på sju himlar är en rabbinsk tanke som inte finns i Bibeln. Uttrycket ”sjunde himlen” myntades av den grekiske filosofen Aristoteles, men att det skulle finnas sju himlar är en mytologisk tanke som är äldre än Aristoteles.

I Bibeln kan ordet ”himlen” vara synonymt både med Gud (”Far, jag har syndat mot himlen”, Luk. 15:21) och med evigt liv, den stora och oförtjänta gåvan från Gud genom Jesus Kristus. ”Den som tror på mig har evigt liv och kommer inte under någon dom utan har övergått från döden till Livet.”

Från tidskriften Biblicum 4-2010.
www.biblicum.se

(c) Depositphotos

05/08/2026

NÄR DEN DUBBLA UTGÅNGEN FÖRNEKAS blir frälsningen genom Jesus Kristus mindre viktig, ja helt onödig. Det finns ju ingen evig olycka att frälsas från! Evighetsperspektivet ersätts med ett inomvärldsligt perspektiv.

Det märks tydligt i många kyrkors förkunnelse och i radions s.k. ”andakter”. Ofta predikas oklart eller inte alls om Jesu frälsningsgärning som det stora glädjeämnet, vårt enda hopp, vår enda tröst och trygghet inför lidande, sjukdom och död. Det rena evangeliet om nåden i Kristus och vårt himmelska mål som en oförtjänt gåva har förlorat sin centrala plats och ersätts av predikningar om inomvärldsliga relationer och mänskliga insatser för bättre miljö och klimat. . .

Seth Erlandsson

Läs mer i tidskriften Biblicum nr 4/2014, s 167-169: https://www.biblicum.se/wp-content/uploads/2014/11/Biblicum_2014-4.pdf

📸 Unsplash

04/08/2026

ÄR DET SANT att när man en gång blivit kristen, kan man inte avfalla och komma till helvetet?

Nej. Uppfattningen att en kristen aldrig kan avfalla grundar sig på en rationell slutledning, inte på Skriften. När den trösterika sanningen att Gud har utkorat den troende till salighet pressas in i ett rationellt system med en rad ”därför”, uppkommer flera motsägelser i Guds ord. Detta är bara ett exempel.

Aposteln Paulus framhåller att han tuktar sin kropp och kuvar den, ”för att jag icke, när jag predikar för andra, själv skall komma till korta vid provet” (1 Kor. 9:27). Sedan fortsätter han i nästa kapitel och varnar för en falsk säkerhet under hänvisning till GT:s Israel. ”Därför, den som menar sig stå, han må se till, att han icke faller” (10:12). I Hebreerbrevet 6:4-6 ges ett exempel på ett avfall som lett till oåterkallelig förhärdelse.

Men Gud vill inte ha neurotiska kristna. De kristna skall i fast förtröstan på nåden i Kristus glädja sig över sin salighet, evigt liv för Kristi skull allena. Jesus sade om sina lärjungar: ”Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin förgås, och ingen skall rycka dem ur min hand” (Joh. 10:28).

Vår nåderike Gud, som har planlagt och genomfört vår frälsning och fört oss till tron på Jesus Kristus, skall också bevara oss i tron. Han skall inte upphöra med att älska oss. Men för att vi aldrig skall ta det lättvindigt med det eviga livets gåva, varnar Skriften oss för att obotfärdighet och likgiltighet kan leda till ett förkastande av denna gåva.

Detta är skälet till att vi varnar för avfall, att vi så högt värderar Herrens heliga nattvard, att vi inte klarar oss utan Herren och hans ord.

Tidskriften Biblicum – Seth Erlandsson

http://biblicum.nu

02/08/2026

Fråga: Bibel 2000 och Svenska Folkbibeln översätter båda 1 Mos 2:17 ”... kunskapens träd om gott och ont”. Tidigare översättningar har haft ”... på gott och ont”. Varför har man ändrat översättningen? Och vad är felet med den andra översättningen? Vilken översättning speglar bäst den hebreiska originaltexten?”

Svar: I den hebreiska grundtexten står ord för ord ”träd kunskapen gott och ont” (1 Mos 2:9 och 17). Hur ska man binda ihop dessa ord till en mening? Den tidiga grekiska översättningen LXX knyter de tre sista orden som genitiver till trädet. Detsamma gör de flesta engelska översättningar: ”the tree of the knowledge of good and evil” (t ex New International Version, New King James Bible). Kap 3:5 kan vara till hjälp. Där står ordagrant ”bli som Gud vetande (med kunskap om) gott och ont”. Här ser vi att gott och ont är objekt till vetandet och detta är ett vetande som bara Gud har. Engelska översättningar har: ”like God, knowing good and evil” (NIV, NKJ m fl). Gamla King James Version har ”as gods (som gudar), knowing good and evil”. Kyrkobibeln från 1917 har på detta ställe ”gott och ont” som objekt: ”såsom Gud och förstån, vad gott och ont är”.

Vad menas då med att ha ”kunskap om gott och ont”? Med motsatsparet ”gott och ont” kan man uttrycka totalitet, dvs fullkomlig kunskap, allvetenhet. Så är fallet i 2 Sam 14:17. Där står: ”Min herre kungen är som Guds ängel, han hör både gott och ont”, dvs han vet allt. Men här syftar ”kunskap om gott och ont” främst på att kunna avgöra vad som är rätt och fel. Gud har denna kunskap och ormen vill få Adam och Eva att själva avgöra vad som är rätt och fel utan att underordna sig Gud. Ormen lyckades med sin förförelse och alltsedan syndafallets dag vill människan vara sin egen gud och inte hämta kunskapen om rätt och fel från den ende sanne Guden, Herren.

I 1 Mos 2:9 och 17 har 1917 års översättning ”kunskapens träd på gott och ont”. Det blir dock missvisande, för kunskap om gott och ont är något bra, inte på gott och ont. Men det är bara Gud som har den och den ska hämtas från honom. En hänvisning till Biblicums skrift ”Världshistoriens första dagar – en studie i 1 Mos. 1–3” (2:a uppl 1983) kan här vara på sin plats:

Genom att ta vara på Guds befallning angående kunskapens träd skulle människan förbli i den sanna kunskapen och gemenskapen med Gud. En sådan människa litar på Gud och hämtar kunskapen om gott och ont från honom. Hon är viss om att Gud vet vad som är bäst för henne och i tacksamhet över Guds stora godhet, som hon på många sätt får erfara, prisar hon honom. Den människa däremot, som misstror Gud och själv vill avgöra vad som är gott och ont, överger Ordet och förlorar Guds gränslösa godhet ur sikte. Hon vill bli som Gud och på egen hand avgöra vad som är rätt (s 30).

Seth Erlandsson, Tidskriften Biblicum 2/2017

01/08/2026

BIBELKRITIKEN I SKOLAN
»Det är inte så konstigt att man tycker att kristendomen är fånig och Bibeln inget att bry sig om, när man får lära sig det här i skolan!» Med de orden överlämnade en av mina döttrar åt mig några sidor ur en kommande lärobok. Var hennes påstående berättigat? Döm själva!

Text: »En israelitisk folkgrupp hade hamnat i träldom i Egypten. Där föddes Mose, som skulle komma att bli en stor ledare för Israels folk. Vid ett tillfälle befann sig Mose i landsflykt i Sinai bergsområde. Sedan länge dyrkades här en gud, som hette Jahve. Han ansågs bo någonstans på berget Sinai.»

Kommentar: Här presenteras inte Bibelns uppgifter om Herren (Jahve) och Mose utan en påhittad s.k. keniterhypotes. Enligt denna hypotes är Herren inte den ende Guden och hela världens skapare utan endast en stamgud inom keniterstammens bergsområde. Mose blev intresserad av denne stamgud och introducerade denne nye gud för sina landsmän. Hans förfäder Abraham, Isak och Jakob kände inte till denne gud. Därför är bl. a. uppgiften i 1 Mos. 4:26 falsk, hävdar man.

Text: »Under Mose ledning lyckades israeliterna fly över Röda havet och kom till Sinai bergsområde. Mose förklarade för folket att den gud som hjälpt dem fly från Egypten fanns i detta vilda berg.»

Kommentar: I stället för Bibelns uppgifter får eleverna lära sig den obibliska teorin att Herren är en lokal bergsgud, som »fanns i detta vilda berg».

Text: »Det fanns fortfarande andra gudar men dem skulle man inte lyda.»

Kommentar: Tron på en enda Gud är enligt bibelkritiken en sen tanke, som inte förelåg på Mose tid. Då trodde man i stället att det fanns flera gudar men att en av dem var den ende som man borde dyrka (s.k. henoteism eller monolatri). Men i Bibeln lärs entydigt och klart att Herren är den ende sanne Guden och att alla andra gudar är »intigheter» (angående »Monoteismen i Gamla testamentet», se Biblicum nr 4-/76, s. 83-89.).

Text: »Mose var en stor folkledare. Moseböckerna, som berättar om hans och hans folks liv skrevs ned flera hundra år senare. Mycket hade under tiden lagts till. Författarna skrev alltså inte den verkliga historien, vad som faktiskt hänt.»

Kommentar: Just för att komma ifrån att Moseböckerna skildrar »den verkliga historien, vad som faktiskt hänt», har bibelkritiken förnekat Mose författarskap till Moseböckerna och i stället hittat på en hypotes om flera sena källskrifter och författare bakom Moseböckerna. Som vanligt skiljer inte läroboksförfattaren mellan hypoteser och fakta.

Text: »Det är en grym gud som skildras i bibeltexterna. Han låter olyckor och lidanden drabba hela folkslag, som inte gjort någonting ont… Han är inte hela världens gud utan har bara ansvar för sitt eget folk.»

Kommentar: Denna förvanskning av Bibelns lära vill uppenbarligen bibringa eleverna den uppfattningen, att Bibelns Gud är en orättvis gud, en mänsklig skapelse som måste avvisas.

Text: »Enligt de flesta forskare gick erövringen av Palestina inte så dramatiskt till som den beskrivs i bl. a. Josuaboken. I stället har små israelitiska stammar trängt allt längre in i området. Från början var de nomader (herdefolk), men efter hand blev de bofasta jordbrukare. Säkert förekom en mängd strider men inte alls så stora som Bibeln berättar om.»

Kommentar: Det är rätt att de flesta forskare, som arbetar vid universitet där man på förhand utesluter Gud och hans under som en verklighet, inte tror på Bibelns berättelser. I stället försöker man rekonstruera händelseförlopp, som man kan tro på utan att behöva räkna med Gud och hans under. Texten presenterar en sådan hypotetisk rekonstruktion, men förf. vill att eleverna skall tro på denna hypotes som om den vilade på kända fakta. . .

Seth Erlandsson
- Tidskriften Biblicum nr 6-7/1979

Läs mer : https://www.biblicum.se/tidskriften/aldre-nummer-av-tidskriften/biblicum-1979/19795-6-bibelkritiken-i-skolan/

Biblicum nr 2/2026 som pdf 30 maj, 2026 Nu finns nr 2/2026 av tidskriften Biblicum att ladda ner som pdf. Nu finns också några av artiklarna som separata artiklar. Ur innehållet: Redaktionellt ”Guds hand som är hos den Allsmäktige”, Seth Erlandsson Abrahams välsignelse och löftet om lande...