Biblicum, Hantverkaregatan 8, Ljungby (2026)

13/05/2026

PIETISMEN - Några punkter där den pietistiska lärotraditionen avvek från den lutherska läran (3:3)

▪ När det gällde läran om UTKORELSEN, anknöt man till den äldre Melanchtons synergism och övergav den lutherska läran, dock förmodligen omedvetet. Man skilde inte på Guds förutvetande och Guds utkorelse. Gud kunde sägas ha utkorat vissa människor av evighet, därför att han i förväg visste, vilka som skulle avgöra sig för Gud. Guds utkorelse av den enskilde gjordes sålunda beroende av den enskildes tro. Den lutherska läran att Guds barns eviga utkorelse inte är betingad av någonting som Gud i förväg sett hos människan, utan endast beroende av Guds barmhärtighet och Kristi förtjänst, förkastades. Bibelns för förnuftet paradoxala lära att en människas omvändelse och eviga salighet uteslutande är Guds förtjänst och att en människas otro och eviga fördömelse uteslutande är hennes eget fel, höll man inte fast vid.

För att nu kunna komma till rätta med de många texter i NT, som talar om utkorelsen, lät man dessa texter i stället handla om Guds rådslut att frälsa människorna genom att återlösa hela världen och utstaka trons väg till salighet för alla människor. Genom en sammanblandning av utkorelsen med den allmänna försoningen, med Guds frälsningsväg för alla människor och med den allmänna nådeviljan, skapade redan Samuel Huber på 1590-talet den falska läran om en allmän utkorelse. Denna Hubers villfarelse återfinns inom pietismen.

▪ Sådant som Skriften lämnat fritt gjorde man till synd. Extrema pietister förbjöd t.o.m. skratt och skämt, andra lärde att vissa kläder, viss frisyr, vissa drycker, vissa melodier eller rytmer, spel och lek var synd. Man skilde inte i dessa ting mellan bruk och missbruk, människobud och Guds bud. Man uppfylldes ofta av en lagisk anda och saknade den kristna frihetens glädje.

▪ Man lärde falskt om SABBATEN. På ett lagiskt sätt betraktade man söndagen som nya förbundets sabbatsdag. Att sabbaten är avskaffad i nya förbundet och att söndagen brukas som gemensam gudstjänstdag, inte på grund av ett gudomligt påbud utan i kristlig frihet, var man främmande för. Bibelställen som Kol. 2:16, 17, Rom. 14:5, 6 och Gal. 4:9-11, liksom Augsburgska bek. art. 28, gick man förbi.

▪ Från mitten av 1800-talet började man också förneka att Johannes-dopet hade varit ett av Gud instiftat nådemedel, ett sinnesändringens dop till syndernas förlåtelse (Mark. 1:4) precis som det kristna dopet (Apg. 2:38). Härvid anknöt man till katolikernas syn på Johannesdopet (se Tridentinum), liksom man tidigare anknutit till katolikernas syn på arvsynden, den fria viljan och nåden, nämligen att människan med nådens hjälp kan medverka till sin omvändelse. Den katolske professorn Möhler skriver träffande: »Det inses utan svårighet, att denna den Katholska kyrkans framställda lära är betingad genom hennes sätt att betrakta arvsynden; ty hade hon antagit ett fullt utrotande av alla goda frön och en tillintetgörelse av människans frihet, så kunde hon icke heller tala om någon människans medverkan, eller om några krafter hos henne, som skulle väckas, nylivas och understödjas» (Symbolik, 1843, s, 67).

▪ Svärmiska uppfattningar om den yttersta tiden, om en kommande världsväckelse eller ett jordiskt tusenårsrike gjorde sig gällande bland många pietister. Likaså den vanliga feltolkningen av Rom. 11:26, att en allmän judeomvändelse är att vänta före tidens slut.

Denna lista blev lång och ändå kunde den göras mycket längre. Inte alla pietister har omfattat alla de läror, som här nämns. Somliga har omfattat färre avvikelser från den lutherska läran, andra flera.

Läs hela artikeln av Seth Erlandsson: https://www.biblicum.se/tidskriften/aldre-nummer-av-tidskriften/biblicum-1978/19785-pietismen/

Illustr.: Rosenius predikar i Betlehemskyrkan. (Public Domain/Wikimedia Commons)

13/05/2026

PIETISMEN - Några punkter där den pietistiska lärotraditionen avvek från den lutherska läran (forts.)

▪ VISSHETEN om att vara Guds barn fick sin grund, inte i Ordet, i nådemedlen, i det hörda och överräckta evangeliet, i avlösningen, utan i något hos människan själv, hennes erfarenhet, hennes vilja eller avgörelse, om den nu var sann. Därmed blev vissheten om att vara ett Guds barn inte någon verklig visshet. Men den som kunde tala om sin erfarenhet och beklaga sig över världens och kyrkans fördärv, gällde för att vara ett Guds barn.

▪ Läran om NÅDEMEDLEN trädde tillbaka. Sakramenten fick en undanskymd ställning i mötesverksamheten. Man slog inte vakt om en rätt nådemedelsförvaltning och upprättade ingen bekännelsetrogen gemenskap kring både Ordet och sakramenten. Ett nattvardsförakt blev följden. Nattvarden var inte ett kärt nådemedel, som man ofta behövde. På sina håll gick man till nattvarden bara en eller några gånger om året.

▪ Pietisterna förblev inom de evangeliska statskyrkorna som en särskild riktning, fastän man där inte var ett i tro, lära och bekännelse. Därmed blev gemenskapen i kyrkan, vid kyrkans gudstjänster, och gemenskapen mellan trossyskonen skilda saker. Därmed kom man att skilja predikantens ämbete från förvaltandet av sakramenten, och eftersom predikanten inte blev kallad av kyrkan eller församlingen utan av en riktning inom kyrkan, blev hans kallelse oklar. Han var ingen riktig präst men inte heller vilken lekman som helst. Var han innehavare av det särskilda predikoämbetet ( »rätteligen kallad» enligt Augsburgska bek. art. 14) eller var han det inte? Fastän den av kyrkan kallade prästen betraktades som en legoherde och villolärare, gick man ändå inte till predikanten utan till denne villolärare med sina barn för att få dem döpta. Tillsammans med denne villolärare firade man också nattvard, och därvid blev man tvungen att lyssna till en villolärares skriftetal och predikan. Skriftens ord om att separera från villolärare sattes ur spel.

▪ I och med att man inte hade en riktig församling, en biblisk kyrkogemenskap, kunde man inte heller bedriva kyrkotukt på bibliskt vis. Löse- och bindenyckeln kom ur bruk. Den som avvek från Guds ord och vägrade att ta rättelse och vända tillbaka till Sanningen, blev inte bunden i sin synd. Skriftens ord, »Lyssnar han inte till församlingen, så vare han för dig såsom en hedning och en publikan…» (Matt. 18:17, 18), blev man helt främmande för. När oenighet i läran uppträdde, blev frågorna sällan utklarade genom ordentliga lärosamtal. I stället försökte man lösa oenighet i läran genom att släta över eller tysta ned skillnader och framhålla, att man ändå var eniga i huvudsaken.

▪ BÖNEN blev på reformert vis ett nådemedel, utan att man uttryckligen lärde det. Den som ville få del av nåd till omvändelse, hänvisades till, att kämpa och bedja. Den oomvända människan, som enligt Skriften är andligt död och blind, tillskrevs alltså ett visst andligt liv och måste bedja och kämpa som en medverkan till sin omvändelse. Den o o m v ä n d a människan avkrävdes den nya människans egenskaper, nämligen att hata synden och att ha »en beständig och outsläcklig lust till Guds Ord», så att »om hon skulle följa sin böjelse, så gjorde hon intet annat än läste Guds Ord» (Schartau). . . .

Seth Erlandsson

Läs mer: https://www.biblicum.se/tidskriften/aldre-nummer-av-tidskriften/biblicum-1978/19785-pietismen/

Illustr.: Porträtt av Henric Schartau, av Martin David Roth. Wikimedia Commons.

13/05/2026

MED PIETISMEN menar vi inte den sanna fromheten (lat. pietas), inte heller vissa sanningar som också pietister företräder, t.ex. faran av ett förvärldsligande och ljumhet i tron. Vi vitsordar pietisternas iver för själarnas frälsning, för ett flitigt bruk av Skriften och för en äkta trosgemenskap med Frälsaren.

Med pietismen menar vi den lärotradition alltifrån 1700-talet, som mer och mer kom i konflikt med de lutherska bekännelseskrifterna. Pietismens allt starkare dominans på luthersk mark inom statskyrkorna fick till följd, att en hel rad läror, som klart avviker från den lutherska bekännelsen, likväl kom att accepteras som lutherska.

Att man i flera avseenden avlägsnade sig från den lutherska läran var man i regel omedveten om. Eftersom man alltjämt gällde för att vara lutheraner (man separerade ju inte från statskyrkan utan gällde för att vara den lutherska kyrkans verkligt äkta medlemmar till skillnad från den stora hopen av världsliga), kom man också att anse sina pietistiska läror för äkta lutherska läror. Vi skall här nämna några punkter, där den pietistiska lärotraditionen avvek från den lutherska läran.

▪️Det avgörande enligt pietistisk lärotradition är det inre livet, att man vill vara ett Guds barn och har erfarenhet av livet med Frälsaren, »att man har det gott», som det tekniska uttrycket lyder bland många pietister. Läran kom i andra hand och rätt lära i alla stycken blev inte så viktigt. Man kunde ju vara from och »ha det gott med Frälsaren», även om man var främmande för flera bibliska läror. Därmed blev delar av bekännelseskrifternas läroinnehåll glömt. Man kom ständigt tillbaka till samma älsklingsämne och undervisade inte i »allt Guds råd».

Eftersom det inre livet var avgörande, öppnades möjligheten till allians med reformerta riktningar, som också ville vara bibeltrogna och Guds sanna barn. Denna allianskristendom blev mycket reformert påverkad, och vi kommer att se i det följande, att den pietistiska lärotraditionen har många reformerta inslag. Utgångspunkten för samverkan blev inte längre att man verkligen stod enade på den lutherska lärans grund, alltså att man objektivt sett hade en biblisk bekännelse i alla läroartiklar. Utgångspunkten blev i stället att man ville vara bibeltrogen, ville vara ett Guds barn, alltså det subjektiva. Man krävde inte en bekännelse till allt vad Bibeln uttryckligen lär utan lämnade vissa bibliska lärofrågor öppna.

▪️Man delade inte rätt lag och evangelium. Man skulle ha predikat lagen till död, för att så predika evangelium till liv. Men inte bara evangelium utan också lagen brukades ofta som ett nådemedel, dvs som ett medel till liv, till att frambringa en viss förbättring, till att föra människan en bit på väg i en lång vandring mot det nya livet. När man bestraffade synd, gällde det mest det yttre världsväsendet. Där stannade man, alltså på ytan. Och omvänt ville man genom evangelium verka det, som endast lagen kan åstadkomma. Man brukade evangelium, men evangeliets fria gåva togs genast tillbaka, när man tillade: Se nu till, att din tro är en sann och levande tro, att du har en sann ånger. Man predikade evangelium, men krävde därefter »inträdesavgift».

▪️Rättfärdiggörelsen av nåd allena trädde i bakgrunden. Man var så rädd för att de säkra skulle synda på nåden, att man omgärdade evangelium med villkor. Läran om tron och rättfärdiggörelsen kom också att blandas samman med helgelsen och fromheten. Andens frukter, det som följer på tron, kom att krävas som förutsättning för rättfärdiggörelsen. Rättfärdiggörelsen eller syndaförlåtelsen gjordes beroende av om tron var levande. Kunde man inte uppvisa den sanna trons frukter först, så fanns ingen syndaförlåtelse eller rättfärdiggörelse att ta emot.

▪️Läran om omvändelsen blev förfalskad. Man lärde att människan kunde och måste medverka till sin omvändelse, fastän den oomvända människan enligt Skriften inte har eller får någen fri vilja i andliga ting före omvändelsen. Att omvändelsen helt och hållet är Guds verk och inte till den ringaste del också ett verk av människan förnekade man. Genom omvändelsepredikningar, som mera innehöll anvisningar om vad människan nu måste göra än vad som redan fullkomligt var gjort för henne, försökte man få människan att avgöra sig för Gud. Valet är ditt, hette det.

Man skilde vidare mellan »väckta» och »omvända». I stället för två grupper, omvända och oomvända (Skriftens lära), räknade pietisterna med flera grupper. Omvändelsen blev en utdragen process med många stadier att genomgå, och genom självrannsakan försökte man fastställa på vilket stadium man befann sig. Eftersom alla oomvända enligt Skriften är andligen döda och endast omvända har andligt liv, är uppväckta och omvända enligt Skriften samma sak. Vilken motsägelse, att från döden uppväckta ännu skulle vara döda!

▪️Vissheten om att vara Guds barn fick sin grund, inte i Ordet, i nådemedlen, i det hörda och överräckta evangeliet, i avlösningen, utan i något hos människan själv, hennes erfarenhet, hennes vilja eller avgörelse, om den nu var sann. Därmed blev vissheten om att vara ett Guds barn inte någon verklig visshet. Men den som kunde tala om sin erfarenhet och beklaga sig över världens och kyrkans fördärv, gällde för att vara ett Guds barn.

▪️Läran om nådemedlen trädde tillbaka. Sakramenten fick en undanskymd ställning i mötesverksamheten. Man slog inte vakt om en rätt nådemedelsförvaltning och upprättade ingen bekännelsetrogen gemenskap kring både Ordet och sakramenten. . .

Ur en artikel av Seth Erlandsson i Biblicum 1978/5. Läs vidare: https://www.biblicum.se/tidskriften/aldre-nummer-av-tidskriften/biblicum-1978/19785-pietismen/

(Porträtt av August Hermann Francke. Public Domain/Wikimedia Commons.)

07/05/2026

7 MAJ 1887 dog den inflytelserika teologen Carl Ferdinand Wilhelm WALTHER i St Louis, Missouri. Hans mest kända verk är Die rechte Unterscheidung von Gesetz und Evangelium (på svenska: Den rätta åtskillnaden mellan lag och evangelium).

Lars Borgström har skrivit boken Amerikas Luther - En levnadsskiss över Carl Ferdinand Wilhelm Walther, några studier i hans teologi och översättningar av hans texter.

Seth Erlandsson skriver på dess bakre omslag: ”Denna bok hjälper dig med något mycket viktigt: att skilja mellan och rätt tillämpa lag och evangelium. Bibelns budskap framträder i ny klarhet och många missförstånd skingras. Läs boken, gärna mer än en gång! Den rekommenderas varmt.”

Kan beställas här: https://biblicum.nu/?product=amerikas-luther

Vi rekommenderar också Walthers «Skillnaden mellan lag och evangelium» (Biblicums småskriftserie nr 17) https://biblicum.nu/?product=skillnaden-mellan-lag-och-evangelium

05/05/2026

Fråga:
Luther bad ofta om tron, framhöll August Hermann Francke. Detta förhållande föranledde Francke att förklara att Luther därigenom visat på bönen som en väg att komma till tro. Har Francke missuppfattat Luther?

Svar:
Det är sant att Luther i sina böner ofta bad om tron. Det är ju också endast den som lever i tron som ber om tron. En kristen vet nämligen att allt gott har sin rot i tron och allt ont kommer av otron.

Av det förhållandet att Luther ofta bad i sin bön om tron får man ej dra den slutsatsen att han betraktade bönen som ett nådemedel och en väg att komma till tro. På denna punkt har verkligen den kände pietistiske prästen Francke (död 1727) svårt missuppfattat Luther.

I sin skrift »Om kyrkans babyloniska fångenskap» (1520 – i svensk översättning av Yngve Brillioth 1928) gör Luther i samband med sin framställning av nattvardens sakrament en skarp åtskillnad mellan sakramentet och bönen, mellan testamentet och offret (s. 60f). »Sakramentet kommer till oss från Gud genom prästens tjänst och kräver ej nödvändigtvis en värdig och from tjänare», förklarar Luther. Luther har därmed avvisat donatismens villfarelse, enligt vilken sakramentets giltighet var beroende av prästens tro. Sakramentet kommer från Gud och kräver mottagarens tro men ej nödvändigtvis tron hos den som räcker det.

När Luther sedan kommer in på bönen, förklarar han att böneoffret utgår från oss och frambärs åt Gud – »bönen stiger upp» och »kräver en from och värdig tjänare, emedan Gud ej hör syndare». Luther sammanfattar: »Gud kan väl göra gott genom onda tjänare, men han mottar ej en ond människas gärning» (s. 61).

Denna framställning hos Luther visar att han omöjligt kunde betrakta bönen som ett nådemedel och som en väg att komma till tro. Ord och sakrament, mottagna i tro, är vägen till Gud. Bönen kommer först därefter. Denna ordning finner han uppvisad i skriften. Luther hänvisar till berättelsen om Kain och till Ordspr. 15:8 »De ogudaktigas offer är en styggelse för Herren» och till Rom. 14:23 »Allt som icke sker av tro, det är synd.»

Det är alltså viktigt att skilja mellan nådemedel (sakrament) och böneoffer (sacrificium). Hur viktigt detta är framgår också av den undervisning som ges i Augsburgska bekännelsens apologi. Där heter det: »Teologerna brukar med rätta skilja mellan sakrament (sacramentum) och offer (sacrificium). Sakramentet är en helig handling, vari Gud giver oss det, som tillbjudes oss i det med denna handling förbundna löftet. Däremot är offret en helig handling, som vi gör åt Gud för att bevisa honom ära» (SKB, s. 268).

Hos Francke och vissa pietister blev böneoffret omvändelsemedel. Detta gjorde att syndare uppmanades att bedja sig fram till förvissning om syndaförlåtelse. I stället för att höra evangeliet om en hel och full frälsning – en färdig förlåtelse – i kraft av Kristi gottgörelse, hänvisades de till att kämpa sig fram till tron. Vägen till Gud blev bönekampens väg. En sådan föreställning omfattades i vissa botpietistiska kretsar och har sedan i vår tid trängt in i det allmänreligiösa medvetandet. Det är därför i vår tid mycket vanligt att bönen uppfattas som nådemedel och att kyrkans uppgift förklaras vara den att aktivisera människor, som skall lära sig den kristna tron genom att öva den.

Hur främmande detta är för Skriften och hur främmande detta var i fornkyrkan behöver ej påpekas. Jesus höll inte några bönestunder med folk och uppmanade dem att gå bönens väg till Gud. En sådan böneväg var ju utformad i hedendomen, men Jesus uppmanade sina lärjungar att inte vara lika dem. När vi läser evangelierna får vi en klar bild av hur Jesus gick till väga. Han predikade evangelium och uppmanade människor att tro evangelium. Dem som trodde och som följde honom meddelade han sedan en undervisning om bönens rätta bruk.

När en människa tilltalar Gud i bönen och kallar honom Fader då är denna handling en frukt av tron. I fornkyrkans liturgier är Herrens bön deras bön, som tror. Före bedjandet av bönen i fråga bad man: »Gör oss värdiga att med frimodighet, utan dom, med rent hjärta och upplyst själ, med heliga läppar anropa dig, helige Gud och våga säga: Fader vår» (Jakobsliturgien). Före bönen bad man alltså om att få bära fram bönen i tron.

Samma framställning av bönen ger också Luther i sin Lilla katekes. Det heter där: »Gud vill härigenom ( = genom anropet Fader vår) med mildhet uppmuntra oss, att vi skall tro, att han är vår rätte Fader och vi hans rätta barn, på det vi skall bedja honom frimodigt och med all tillförsikt såsom goda barn sin käre fader.»

Att en gudlös människa kunde döpa ifrågasattes aldrig av Luther. Ett dop förrättat av en ovärdig tjänare var giltigt. »Men med frambärandet av ett offer (böneoffer) står det annorlunda till», säger han och citerar därvid påven Gregorius’ ord om att »då en, som är ovärdig, skickas som böneman, så retas domaren blott till större vrede» (s. 60).

Luther vet också att han i denna sin syn på bönen som trons böneoffer kan åberopa sig på Gregorius den store (död 604). Denne påve, som kom att vända upp och ner på hela kristendomen, denne som i nattvarden såg ett upprepat offrande av Kristus, denne som i teologin införde läran om skärselden och som förde den västerländska teologien vidare i en folkligt förgrovad form så att »halvhedendom fick en central ställning i den medeltida folkfromheten» (Holmquist), denne påve bevarade ännu en rätt syn på bönen, när han förkunnade, att bönen som människans soningsoffer ej kan blidka Gud.

När Francke betraktar bönen som en väg att komma till tro och också tillskriver Luther en sådan syn på bönen, då är detta fel han begår inte ringa. Låt vara att bönen i vår tid har blivit ett evangelisationsmedel, den är det likväl inte. Ty Skriften säger till den som beder: »Han bedje i tro, utan att tvivla» (Jak. l:5). Den satsen står fast: Bönen är inte ett medel till tro, den är en frukt av tro eller – som det står skrivet »en frukt ifrån läppar, som prisar Guds namn» (Hebr. 13:15).

(Ingemar Furberg, i Biblicum nr 2/1983)

📸 Unsplash

02/05/2026

Hesekiel 37:1–14
HERRENS hand kom över mig, och genom HERRENS Ande fördes jag bort och sattes ner mitt i en dal som var full med ben. Han förde mig fram bland dem och se, de låg där i stora mängder över dalen. Och se, de var alldeles förtorkade. Han sa till mig: “Människobarn, kan de här benen få liv igen?” Jag svarade: ”Herre GUD, du vet det.”

Då sa han till mig: “Profetera för dessa ben och säg till dem: Ni förtorkade ben, hör HERRENS ord: Så säger Herren GUD till dessa ben: Se, jag ska låta ande komma in i er så att ni får liv. Jag ska sätta senor på er och låta kött växa ut på er och täcka er med hud och ge er ande så att ni får liv. Och ni ska inse att jag är HERREN.”

Jag profeterade som jag blivit befalld. Och när jag profeterade hördes ett ljud, det blev ett rassel, och benen kom tillsammans så att ben fogades till ben. Medan jag såg på, växte senor och kött på dem och de täcktes med hud. Men ännu fanns det ingen ande i dem.

Då sa han till mig: ”Profetera till Anden, ja profetera, du människobarn, och säg till Anden: Så säger Herren GUD: Kom, du Ande, från de fyra väderstrecken och blås på dessa slagna så att de får liv.” Och jag profeterade som han hade befallt mig. Då kom Anden in i dem, och de fick liv och reste sig upp på sina fötter, en mycket stor skara.

Han sa till mig: ”Människobarn, dessa ben är hela Israels hus. Se, de säger: ’Våra ben är förtorkade, vårt hopp är ute, det är slt med oss.’ Profetera därför och säg till dem: Så säger Herren GUD: Se, jag ska öppna era gravar och hämta upp er, mitt folk, ur era gravar och låta er komma till Israels land. Ni ska inse att jag är HERREN, när jag öppnar era gravar och för upp er, mitt folk, ur dem. Jag ska låta min Ande komma in i er så att ni får liv, och jag ska låta er få bo i ert land. Och ni ska inse att jag, HERREN, har sagt det, och att jag har gjort det, säger HERREN.”

Ett folk som till större delen vänt Gud ryggen i otro liknas här vid förtorkade ben. Israels barn hade på profeten Hesekiels tid förlorat sitt land. De var döda för det utlovade landet och det utlovade landet var dött för dem, nu landsförvisade tusentals kilometer från sitt land. Inte bara det, de hade förbjudits av den babyloniske kungen att någonsin återvända till sitt land. Det var det värsta! De fick inte återvända till det land där deras Frälsare enligt Guds löfte skulle födas! Han skulle ju födas som en telning ur Ishais avhuggna stam (Jes 11:1), från en kvarleva i Juda land där han är den rätte innehavaren av härskarstaven (1 Mos 49:10). Men om ingen avhuggen stam längre fanns där, ingen kvarleva i Juda? Hur skulle då löftet om Messias kunna uppfyllas?

De upplevde sin situation helt hopplös – bokstavligen utan något hopp om återvändande, om nytt liv. Skulle det ens någonsin kunna komma en Frälsare? Hur? Det tycktes helt omöjligt! Så de säger: ”Våra ben är förtorkade, vårt hopp är ute, det är slt med oss” (v 11). . .

Timothy Buelow

Läs mer: https://www.biblicum.se/tidskriften/ett-urval-av-artiklar/de-fortorkade-benen/

01/05/2026

DE SJUTTIO «SJUORNA» i Daniel 9:24-27
… Det är viktigt att inte rycka loss vår text ur sitt sammanhang. Daniels 9:e kapitel dateras i 9:1 till det år då det nybabyloniska riket avlöstes av det medisk-persiska, dvs. ca 538 f.Kr. När detta skedde uppmärksammade Daniel i sitt studium av de heliga Skrifterna ”det antal år som enligt Herrens ord till profeten Jeremia skulle fullbordas angående Jerusalems ödeläggelse, nämligen sjuttio år” (vers 2).

Han undrade nu om denna profetia innebar att tiden för Jerusalems återuppbyggnad var nära förestående och vände sig därför till Herren Gud med ivrig bön och åkallan och bekände därvid sina och folkets synder (v. 2ff). Det var ju på grund av folkets synder som ödeläggelsen hade ägt rum. ”O Herre, hör, Herre, förlåt! Herre lyssna och utför ditt verk utan att dröja – för din egen skull, min Gud, för din stad och ditt folk är uppkallade efter ditt namn” (v. 19).

Daniel 9:20-27 utgör Herrens svar på Daniels bön. Medan han ännu bad sände Herren Gabriel till honom med beskedom den fulla innebörden och fulla uppfyllelsen av Jeremias profetia (”syn”): ”Jag har kommit för att ge dig besked, för du är högt älskad. Så ge akt på ordet och förstå synen” (v. 23). Sedan följer beskedet i verserna 24-27 om vad som menas med Jerusalems sanna återuppbyggnad, vad som kommer att ske. Orsaken till Jerusalems ödeläggelse är folkets synder. Därför måste synden och skulden avlägsnas och sonas och ersättas av en evig rättfärdighet. Detta kan endast Messias åstadkomma, ”den Smorde Fursten” (v. 25). . .

Läs hela artikeln av Seth Erlandsson: https://www.biblicum.se/tidskriften/ett-urval-av-artiklar/de-sjuttio-sjuorna-i-daniel-924-27/

30/04/2026

VILKA MEDEL ANVÄNDER den helige Ande för att ge oss sin tröst? Vad är innehållet i Andens tröst? Dessa frågor får sitt svar i föredragets första del. Därefter ska jag utifrån de första kapitlen i Bibeln visa på ursprunget till några livsvillkor som alla människor är underkastade och som medför att vi är i behov av tröst från Herren. Slutligen ska jag visa med några exempel hur den helige Ande tröstar oss i olika situationer.

Den helige Ande talar till oss på ett språk vi förstår
Människans själ är skapad så att hon kan höra och förstå innebörden i Guds ord. Språket kallas ”det mänskliga språket” eftersom det är en förmåga hos människan. Men språket har inte sitt ursprung i människan. Gud talade före det att människan skapades. Genom sitt ord skapade han himlarna och jorden. I Psaltaren 33:8–9 heter det: ”Hela jorden ska frukta Herren, alla som bor i världen ska bäva för honom, för han sade och det blev till, han befallde och det stod där.” I Genesis två första kapitel läser vi att både Gud och människan talade samma språk, det som vi nu kallar ”det mänskliga språket”. När Gud talar är hans ord fullt av gudomlig kraft och sanning, och Guds ord uträttar vad det säger (Gen 1:3 osv). Gud gav människan gudomlig sanning genom sitt ord (Gen 1:28–29, 2:16–17) och människan svarade med ord som uttryckte hennes själs gudsfruktan, lydnad, kärlek och tacksamhet (Gen 2:20, 23).

Efter syndafallet ser vi en dramatisk förändring hos människan. Språkförmågan och de förnuftiga förmågorna fanns kvar men rättfärdigheten och kärleken hade gått förlorad. Adam gav inte längre uttryck för kärlek till Gud i sitt tal. Istället var hans tal fyllt av förskräckelse, dåraktighet, undanflykter och beskyllningar (Gen 3:10, 12). Ett förhållande ändrades dock inte på grund av syndafallet. Liksom före syndafallet så fortsatte Gud efter syndafallet att meddela människan gudomlig sanning genom det talade ordet på ett språk som hon förstod (Gen 3:14–19). Gud talade direkt till de första människorna. Sedan gav han sitt ord genom profeter och apostlar.

I Genesis kapitel 2 ser vi att Gud och Adam kommunicerade med varandra på ett gemensamt språk även före det att kvinnan blev skapad. Språket som förmåga hos människan hade alltså en funktion och ett syfte före det att det fanns någon annan människa att tala med. Det första bruket av språkförmåga hos människan var att kommunicera med Gud, höra Guds ord samt att ge uttryck för sin gudsfruktan, lydnad och kärlek. Detta första bruk av den mänskliga språkförmågan använder också vi när vi läser ett kapitel i Bibeln och ber ”Fader Vår”.

Det finns en del som hävdar att språkförmågan har sitt ursprung i människan och att den är ett resultat av evolutionen. Och det finns en del som hävdar att det mänskliga språket inte kan förmedla gudomlig sanning. Jag hävdar motsatsen. Vi ser i de två första kapitlen både ursprunget till språket och hur språkförmågan används. Av användningen kan vi förstå något om syftet. Språkförmågan gavs av Gud åt människan för att Gud och människa skulle kommunicera med varandra.

Att Gud är givare av både språkförmågan och gudomlig sanning genom ordet som sitt instrument ser vi också av exempelvis Exodus 4:11, 12. Herren sade till Mose: ”Vem har gett människan munnen? Vem gör henne stum eller döv, seende eller blind? Är det inte jag, Herren? Gå nu, jag ska vara med din mun och lära dig vad du ska säga.” Att det är Guds vilja att vi ständigt ska ägna oss åt de ord han gett oss sägs i Ps 1. Att det också är Guds vilja att vi ska svara honom med ord som uttrycker vår tacksamhet och kärlek till Gud framgår av Davids bön: ”Herre, öppna mina läppar, så ska min mun förkunna ditt lov” (Ps 51:17). . .

Ur ett föredrag av Stefan Hedkvist. Läs vidare:
https://www.biblicum.se/tidskriften/ett-urval-av-artiklar/den-helige-ande-trostar-kyrkan/

29/04/2026

Lag och evangelium

28/04/2026

I EVANGELISK-LUTHERSK TRO har man velat värna om den rena evangeliska läran. Man har vetat att värdera den kristna kunskapen. Guds Ord – de Heliga Skrifterna – har varit den kristna kunskapens källa. »Tron kommer av predikan och predikan i kraft av Kristi Ord.» När detta Ord predikades, då tändes tron hos den enskilda människan.

Nu vill man i modern svensk teologi inte längre skilja mellan tron i betydelse av lära – trosinnehåll – och tron som trosupplevelse. Detta medför att frågan om en kristen läras sanning betraktas som felaktigt ställd. Viktigt och väsentligt blir nu endast vad som är sant »för mig». Det äktkristna kan endast – menar man – fångas på den subjektiva upplevelsens väg. Den religiösa upplevelsen avgör vad som är kristen lära. Allt går ut från den religiöst upplevelse-laddade människan.

Det har sagts att under det att den lutherska ortodoxien sökte värna om »den rena evangeliska läran», så kom pietismen att i motsats härtill betona den enskildes religiösa upplevelse. Det måste om denna sats sägas, att den är ytterst generaliserande. Det bör på samma gång understrykas att vad som i vårt land finns kvar av evangelisk-luthersk tro och bekännelse ofta har bevarats i en ortodoxt-pietistisk miljö. Vi kan här nämna sådana namn som Rosenius, Schartau och Laestadius.

Rosenius’ kluvenhet
Rosenius är i vårt land känd genom sina »Dagbetraktelser». Denna andaktsbok har gått ut i otaliga upplagor och har fått trösta och lära många läsare. Här förkunnas rättfärdiggörelsen som skedd och förlåtelsen som något som får tas emot som en fri gåva för Kristi ställföreträdande gottgörelses skull. Här träder Gud fram i sin helighet och sin nåd. Att Rosenius’ förkunnelse på Västkusten kan karakteriseras som menlös och utan sälta, visar endast att han där inte har blivit läst.

Och dock finns det hos Rosenius en inre kluvenhet. Samtidigt som han betonar nödvändigheten av det yttre bibelordet, kan han på samma gång låta den enskilda människans religiösa upplevelse få ett egenvärde, så att tron (i betydelse av troslära) och kunskapen härigenom blir hotade.

Rosenius om barndopet
Ett typiskt exempel på denna kluvenhet ger Rosenius när han går att bedöma läran och lärorna. I ett av sina brev behandlar han frågan om »vad man bör tänka om vederdöparnas meningar» (Pietisten 10/162). Det visar sig då att Rosenius inte alls polemiserar mot vederdöparna så som t.ex. Luther gör. Han manar i stället »några vänner» att »blott bli stilla till dess vädret går över». Samtidigt betecknar han vederdöparnas lära »i våra dagar» som icke så farlig. Detta sker under hänvisning till att »de ofta själva är ett allvarligt och fromt folk». Rosenius blandar alltså samman tron i betydelse av troslära och tron i betydelse av trosupplevelse. När sådant sker, sker det alltid på lärans bekostnad.

Rosenius vågar väl tillstå, att »barndopet dock säkert förbliver det rättaste», men en sådan formulering måste ju också innebära ett accepterande av omdopet såsom rätt för den som upplever det så. Själva lärofrågan måste tydligen lämnas öppen. Vad beträffar »tiden för dopet» må frihet råda. »Det skadliga ligger i att man bråkar om saken.»

Någon öppen polemik bör alltså ej förekomma mot vederdöparna. Därvid hänvisar han till budet om kärleken. »Har du tron (nämligen denna om friheten) /dvs. att tiden för dopet är en fri sak/ så hav den när dig själv för Gud. Så gör den rätta kärleken och visheten.» Här för alltså Rosenius in kärleken i själva tron. Kärleken hävdas på bekostnad av trons lära. Hur angelägen är inte Luther att skilja mellan tron och kärleken. I sin Galaterbrevskommentar skriver han: »Det tillkommer kärleken att vika för alla. Tron däremot får inte alls fördraga något, icke vika för någon. Ty tron och läran är inte vår utan Guds.»

Det har sagts att Rosenius till skillnad från Luther är irenisk, fridsam. Den som låter Rosenius’ utläggning om barndopet (i detta brev till några vänner) framstå som utslag av hans lugna och försynta väsende, har dock inte förstått den position utifrån vilken han argumenterar. Hela denna framställning måste ses som ett exempel på hur en pietistisk trosupplevelse så betonas att frågan om sann och falsk lära kommer att framstå som farlig för det fromma sinnet. . .

Ingemar Furberg

Läs vidare:
Skadas fromt folk av ren lära? -- Rosenius och Ordet -- Lärans upplösning:
https://www.biblicum.se/tidskriften/aldre-nummer-av-tidskriften/biblicum-1975/19751-den-rena-evangeliska-laran-hotad-av-den-religiosa-upplevelsen/

Biblicum

13/05/2026

13/05/2026

13/05/2026

07/05/2026

05/05/2026

02/05/2026

01/05/2026

30/04/2026

29/04/2026

28/04/2026

Adress

Webbplats

Aviseringar

Genvägar

Dela

Typ