19/07/2024
Heliga Birgitta av Vadstena torde vara Sveriges mest kända och internationellt erkända helgon. Född ur burgen släkt vid tidigt 1300-tal, med stora ekonomiska tillgångar och en hög social ställning, riktades istället hennes uppmärksamhet mot ensamma kvinnor och behövande barn. Hon anses till och med av Romersk-katolska kyrkan att vara ett av Europas skyddshelgon. Birgitta av Vadstena lär således vara ett mycket upptaget helgon dessa dagar. Hur det än kommer att gå för Europa, var hon i varje fall mycket dådkraftig under sitt jordeliv.
De som tror att kvinnliga helgon bara sitter i sin ensamhet och broderar skall veta att Heliga Birgitta var mor till åtta barn, varav en dotter saligförklarades till Katarina av Vadstena; därtill omfattande berest och ordentligt bokbildad. Heliga Birgittas fromhet lär ha varit av det strängare slaget, med hårda fasteregler och återkommande självspäkelse. Hade Heliga Birgitta levt idag hade hon kanske riskerat intagning för ätstörning och självskadebeteende, med inslag av gränspsykos och epileptogena hallucinationer, vilket moderna teoretiker har velat göra hennes visioner och handlingar till.
Till skillnad från dagens djupt självupptagenhetsstörda ungdom, höll Heliga Birgitta sin fasta för att av egen kraft kunna utfordra de hungriga, medan hon självspäkte sig för att försöka frigöra sitt rika andliga liv från köttets beroendeframkallande bojor. Heliga Birgittas helgonattribut utgöres av boken och pilgrimsstaven. Bön, böcker och botgöring var hennes ledord, men istället för att sitta inomhus och glo på bilder av sig själv och andra, vidgade hon modigt sina vyer genom pilgrimsvandringar i Norden och Europa tillsammans med sin make, som hon av allt att döma höll mycket kär.
Maken Ulf Gudmarsson, svensk riddare och lagman av Ulvåsaätten, lämnade jordelivet år 1344. Efter att ha släppt vigselringen i makens öppna grav tog Heliga Birgittas änkoliv en mer strategisk, monastisk riktning; från de svenska, kungliga maktsfärerna till att vandra i maktens sydeuropeiska korridorer. Heliga Birgitta kom att umgås med kyrkliga och kungliga potentater och var aldrig sen med att huta åt samma maktmänniskor för deras besvärande dubbelliv och moraliska svekfullhet.
Hårdförheten var emellertid inte bara riktad utåt. Under tiden i Rom och Neapel kom hennes metoder att kuva köttsliga begär upp i nivåer som numera måhända hade inneburit ett vårdintyg. Den till synes stränga änkan Heliga Birgitta beskrev emellertid rimligheten med den hårda livsföringen såsom en ständig påminnelse om Kristi Jesu lidande. Möjligen var detta Heliga Birgittas väg till en ödmjuk, allmänmänsklig självförståelse genom Kristi Jesu kors och lidande. Denna väg står alltid öppen, men genom målmedvetna, antikristliga åtgärder förstår allt färre hur man färdas på den, eller hur man ens hittar till den.
Kritisk och konfrontativ under sin levnad, då inte ens påvar eller drottningar gick i svaromål, fick emellertid hennes eftermäle negativa omdömen från en stor skara människor, från dubbelnaturen Martin Luther, som framställde henne som ”dåraktig” och ”förvirrad”, till den hetlevrade August Strindberg som beskrev henne som en härsklysten, trätosjuk kvinna, med höga maktambitioner för egen vinning genom avancerade manipulativa förmågor. Färre frågar sig dock vilket inflytande Magister Mathias Lincopensis hade på Sankta Birgitta.
Sakliga invändningar gällande visionerna om att bygga upp ett nätverk av ett slags monastisk blandning av universitetssjukhus och lantbruksuniversitet, för främjandet av ett välfungerande, omhändertagande och uppbyggligt samhälle verkar inte intressera Heliga Birgittas baktalare. Vidare insåg måhända Heliga Birgitta, till skillnad från de moderna ideologer som förespråkar något slags livslånga, sockervadderade barnrum för att alla skall ”känna sig säkra”, att lidandet är en oundviklig, integrerad del av jordelivet, respektive att om man vill få någonting gjort i världen behöver man tala med den världsliga makten eller starta en rörelse av och med människor; eller som hon: både och.
Genom sina livliga uppenbarelser, vilka manade till omsorg om de fattiga och de sjukliga, fick Heliga Birgitta inte minst impulsen till att återupprätta det förfallna klosterlivet och grunda ett dubbelkloster. För att etablera en dylik klosterorden behövdes dock tillstånd inhämtas från påvedömet, vid den tiden utlokaliserat till Avignon av Järnkonungen Filip IV av Frankrike.
Efter att Guillaume de Grimaud tillfälligt återvänt till Rom, kunde en redigerad version av Regeln för Den Allraheligaste Frälsarens Orden godkännas. Fram till reformationens förstörelseangrepp mot det monastiska livet fanns det ett birgittinskt dubbelkloster i Vadstena med både kvinnlig och manlig gren. Birgittinorden överlevde dock reformationens förödelse och har alltjämt fyra förgreningar i världen.
Möjligen mer sorgeslagen än vad omgivningen i förstone förstod, efter sonen Karls oväntade bortgång, samt efter en efterlängtad, men mycket ansträngande pilgrimsfärd till Kristi Jesu grav, sviktade Heliga Birgittas hälsa till den punkt då hon gled ur tiden den 23 juli 1373, efter återkomsten till Rom. Kvarlevorna fördes sedermera till Vadstena klosterkyrka. Den 7 oktober 1391 helgonförklarades hon, som kom att kallas sanningens dotter, av Pietro Tomacelli till Heliga Birgitta av Vadstena.
Man kan i sitt stilla, lilla sinne undra hur en nutida upplaga av Heliga Birgitta skulle klara sig. Skulle hon fastna på hispan redan i unga år? Finnes det förresten ens en kvinna någonstans som i dessa dagar, i respektfull vänskap, kan röra sig fritt bland regenter, tjänstemän, opinionsbildare och geopolitiska strateger och lära dem att veta hut enligt Guds bud, samt inte minst få generösa gengåvor för dessa tillrättavisningar?
En sådan kvinna skulle kanske istället råka trilla ut genom ett fönster eller hamna i en trafikolycka? Å andra sidan är kanske vår tids maktmänniskor, inte minst i det antikristliga Sverige där vi har fullt sjå med att skilja på Valborg (S:ta Walpurgis) och studentfestande, totalt likgiltiga inför Guds bud?
Heliga Birgitta, bed för oss.
Låt oss alla bedja till Herren; att visa oss Herrens Väg,
samt att göra oss villiga att följa den.
Fr. Albertus Magnus
Nordisk-katolska kyrkan
