03/04/2026
Annica hörde fel, Konrad bad inte om wienerbröd, han bad om vin och bröd. Vi brukar ju som familj alltid äta lamm och fira nattvard på skärtorsdagen. Men det var en intressant nytänkande tanke. Jesus sa ju aldrig exakt vilket slags bröd man skulle använda vid nattvarden, så wienerbröd borde ju gå lika bra! Man lär ju i alla fall inte ha några problem med vad man ska göra av brödet som blir över.
Idag är det långfredag och jag reflekterar över påskens betydelse utifrån mina tre vanliga perspektiv: pentekostalt, migration och den utsatte.
Om vi börjar med det pentekostala perspektivet. När lärjungen Johannes får höra från Maria Magdalena att graven är tom springer han dit snabbt som ögat. När han kommer fram står det att han “lutade sig in och såg linnebindlarna ligga där, men han gick inte in” (Joh 20:5). Förmodligen hade han religiösa betänkligheter om att gå in i en grav, man blir ju oren av det. När Petrus efter en stund kommer ikapp stövlar han rätt in i graven utan några som helst betänkligheter. Johannes vill väl inte vara sämre så då går också han in: “Då gick även den andre lärjungen in, han som hade kommit fram till graven först, och han såg och trodde.” (Joh 20:8)
Johannes tro kom inte när han hörde om den tomma graven från Maria Magdalena. Johannes tro kom inte när han såg den tomma graven med sina egna ögon. Johannes tro kom först när han tog ett eget steg in i den tomma graven. Det spelar ingen roll hur många vittnesbörd vi får höra. Det spelar ingen roll hur mycket fakta vi presenteras. Vi måste själva ta ett steg i tro.
Den kristna tron är inte bara något som hände för 2000 år sen och som vi på särskilda högtider traditionsenligt får bekänna. Den kristna tron är någonting att leva i, växa i och omfamna. Påsken är inte en avslutad historia utan en levande kraft som kan förvandla även oss i Sverige idag.
Men påsken handlar inte bara om ta individuella steg i tro. Den visar också hur Guds frälsning bryter murar och skapar gemenskap över alla folkgränser. Vilket leder mig till det migrationsteologiska perspektivet.
Påsken är egentligen en israelisk högtid, så hur kommer det sig att vi firar den här uppe i kalla Norden. Jo, därför att på korset blev påsken för alla folk, inte bara för Israel. Paulus skriver i Efesierbrevet att Jesus "har gjort de två till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen" (Ef 2:14). Den mur som Paulus syftar på är den mur som separerade den innersta delen av tempelområdet, där bara judar fick komma in, från det område som kallades "hedningarnas förgård". På den 2 meter höga muren fanns varningsskyltar där det stod: "Ingen främling får gå in i balustraden runt templet och hägnet. Den som grips kommer själv att vara ansvarig för hans efterföljande död."
Men tack vare att Jesus symboliskt rev den där skiljemuren får vi "hedningar", människor från andra folk än det judiska, komma in i det allra heligaste. Precis som Johannes tog ett steg in i den tomma graven, så får vi ta ett steg in i templet, oavsett om vi är judar eller svenskar. Korset är en uppfyllelse av Guds löfte till Abraham om en välsignelse som skulle ges till "alla" folk. Istället för att använda sin etnicitet som utgångspunkt för fiendskap och separation så vänds perspektivet och alla folk får använda Jesus som utgångspunkt för förening och integration.
Vilket leder mig till det tredje perspektivet: på korset identifierar sig Gud med den utsatte, och visar att svaghet är den största styrkan. Fram till korset har vi sett att Jesus hela tiden rör sig bland människor som är utanför, som är marginaliserade eller förtryckta. Han går till de socialt utsatta, tullindrivare, prostituerade, sjuka och handikappade, och han letar upp syndarna som inte får delta i den religiösa gemenskapen. Jesus talar med dem, rör vid dem, äter med dem.
Men korset blir på något vis den ultimata identifieringen med den utsatte. Jesus döms av makten och korsfästs som en brottsling. Jesus dör utanför stadens portar, den plats där de verkligt förlorade fick vara. Jesus blir förkastad av sitt eget folk och blir sviken av sina egna lärjungar. Istället för att besegra döden och synden genom p***a och ståt, genom våld och krig, så dör universums mäktigaste person ensam på ett oerhört plågsamt och förnedrande sätt.
Påsken visar oss att också vi som vill gå i Jesu fotspår behöver identifiera oss med de utsatta och avstå frestelsen att använda våld och krig för att förverkliga våra syften.
Avslutningsvis, när Gud instiftade påsken i samband med Israels exodus ut ur Egyptens slaveri så sa Gud till Mose: “När era barn frågar er: Vad betyder den här gudstjänsten? ska ni svara: Det är ett påskoffer åt Herren, för han gick förbi Israels barns hus i Egypten. När han slog egyptierna skonade han våra hus." Då böjde folket sig ner och tillbad.” (2Mos 12:26–27)
Påsken är en tid då vi får påminna oss själva och våra barn om att vi får gå in i graven, vi får gå in i templet och vi får gå in i de utsattas verklighet. Det är en viktig tradition att föra vidare.
