05/07/2026
Nu går jag på semester och tänkte skicka med några tankar!
Under det gångna året har nya människor fortsatt att långsamt men säkert dras till kyrkan tack vare den helige Andes verk. Människor som mött Jesus på sitt eget personliga vis och sen sökt efter en kyrka och andra kristna att dela sin nyfunna tro med. Taggade och ivriga sprider de tro och glädje i församlingen. De åldersrika känner igen den gamla doften av väckelse, även om det inte är lika många som förr.
Men bakom denna glädje finns också en andlig verklighet. Djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker efter någon att sluka. Han vill så split och förstöra. Han kan inte besegra oss när vi går med Kristus och vandrar i Anden, så därför vill han vända oss mot varandra och förmå oss att självmant avstå från det Gud vill göra genom oss. Men han kommer inte att lyckas så länge som vi håller oss ödmjuka och sätter andra högre än oss själva.
Många nya kommer från stor trasighet. En del finns kvar när man tar steget in i den kristna gemenskapen. Var därför barmhärtiga mot varandra, eftersom kärleken överskyler en myckenhet av synder. Fokusera mer på Jesus, förbön, Bibeln och lovsång, än på att kriga mot Djävulen och hans demoner.
Ni som är yngre i tron, värdesätt ödmjukt den stabila och långsiktiga församlingsgemenskapen, även när den känns torr och mossig. Det är den gemenskapen som kommer bevara er i tjänst även när ivern mattas av. Tappa inte er frimodighet, men hedra de som gått före. Er tid kommer.
Till er som är gamla i tron vill jag, som själv är en äldste, särskilt uppmana till att släppa fram de yngre. Det krävs mod att kliva åt sidan, att låta yngre röster tala, pröva och ibland också göra annorlunda än vi själva skulle gjort. Låt oss vara de som med glädje lägger vår hand på de yngres axlar och säger: gå, vi står bakom er. Vi måste vara tålmodiga med deras omognad så som någon en gång var tålmodig med oss. När någon begår ett misstag, råkar bli lite för ivrig eller tom faller för en frestelse, så visar vi barmhärtighet, omsorg och uppbyggande kärlek.
Till alla er som bär ett hjärta för flyktingar; jag vill särskilt uppehålla mig vid detta, dels för att det ligger mig varmt om hjärtat, men också för att jag upplever att Herren Jesus har gett mig en särskild kallelse på detta område. Kom ihåg att vi kristna själva är främlingar här på jorden. Låt oss aldrig kompromissa med en av Bibelns absolut mest centrala värderingar; nämligen att älska främlingen som oss själva. Låt oss heller inte nöja oss med ord utan också visa det i handling. Det vi gör mot främlingen och flyktingen, det gör vi mot Kristus själv. Detta är inte en bisak i vår tro; det är evangeliet i handling.
Kärleken till främlingen går tillbaka till verket som Kristus gjorde på korset, när han försonade oss inte bara med Gud utan också med varandra. Om Kristus genom sin död tog bort främlingsfientligheten oss emellan så kan inte vi ta tillbaka den. Jesus har rivit skiljemuren mellan jude och hedning, och samma mur river han i dag mellan svensk och invandrare. I vårt polariserade samhälle må skiljelinjerna se ut som de gör, men i församlingen får det inte vara så. Vi får inte ta med oss samhällets uppdelningar in i vår gemenskap. Vi är kallade att vara staden på berget och ljuset i mörkret, och det ska synas; inte bara på scenen när vi leder gudstjänst, utan lika mycket vid kyrkkaffet, som är vår tids nattvard. Det är i brödsbrytandet, i den enkla koppen kaffe och samtalet vid bordet, som vi verkligen förenas över gränser som samhället i övrigt inte förmår överbrygga. Det är när vi på kyrkkaffet dricker från samma kaffetermos och delar långpannans kaka som vi praktiserar den försoning vi bekänner på gudstjänsten.
Ibland frågar sig någon: hur många gånger ska vi visa kärlek mot flyktingar och andra utsatta, innan vi har gjort nog? Ska vi visa kärlek så många gånger som sju, och sedan känna oss nöjda? Nej, inte sju gånger, utan sjuttio gånger sju. Kärleken räknar inte, och den blir inte färdig. Den kärlek från Herren som vi har fått ta emot sinar inte, utan fortsätter att ge och välsigna, gång på gång, tills Herren själv kommer tillbaka och säger att arbetet är fullbordat. Den som själv har fått ta emot mycket kärlek från Gud visar också mycket kärlek mot andra.
Vi som är kristna måste alltid stå upp för samhällets utsatta. Vi ska vara en röst för de röstlösa, och vi får aldrig kompromissa med medmänsklighet och främlingsvänlighet, oavsett vilken vind som blåser i tiden. Men när kritiken sedan kommer utifrån, då får vi inte backa. Vi ska fortsätta stå upp för våra medmänniskor även när det blir tufft och blåsigt, även när det kostar oss anseende eller bekvämlighet. Samtidigt har jag lärt mig något viktigt: om kritiken i stället kommer inifrån, från våra egna syskon i tron, då ska vi vända andra kinden till. Vi ska inte slå tillbaka, utan överlåta den striden åt Herren, som dömer rättvist. Mer än allt som ska bevaras, så måste vi bevara vårt hjärta.
Kyrkan måste vara frimodig och vara de utsattas röst, inte minst nu i valtider, och vi behöver inse att vår röst faktiskt kan göra skillnad, något den här vårvintern har visat. Vi är kallade att vara en välsignelse för vårt land, och i synnerhet de mest utsatta. Vi får inte dra oss undan och bli tysta i rädsla för att stöta oss med staten. Vi kristna är också en del av det här samhället, och vi har Gud på vår sida.
Jag har tydligt sett hur Guds hjärta för flyktingen är något som förenar alla oss kristna. Vi må ha olika ordningar, traditioner, gudstjänster och kulturer, men att vi kristna vill stå tillsammans över alla ekumeniska gränser står efter vårvinterns debatt utom allt rimligt tvivel. Jag har förvånats över min egen glädje över den rika ekumeniska enhet jag sett i denna fråga under det här året. Jag vill därför skicka en särskild symbolisk hälsning till vännerna i EFK, diakonerna i Borås och systrarna i Equmeniakyrkan. Ni ger mig hopp.
Till sist. Vi har ett nytt ledarskap i Pingst FFS och jag vill särskilt uppmuntra oss alla till att be för våra ledare. Många är nya i sina nya roller och behöver inte kritik och jämförelser, utan förbön, uppmuntran och uppbackning. Låt oss ställa oss bakom dem, tala gott om dem och be för dem regelbundet. Låt oss möta dem med samma nåd som vi själva skulle vilja bli mötta med i vår egen tjänst.
Samme Ande som verkade genom Kristus och apostlarna, verkar nämligen genom oss idag. Och Anden fördelar sina gåvor åt var och en som han vill. Det är inte vi som avgör vem som får bära ledarskap och vem som inte gör det; det är Anden själv som delar ut sina gåvor efter sitt eget beslut, inte efter vårt mänskliga tänk, kön, ålder eller tradition.
Jag vill avsluta med något som Anden återkommande påminner mig om, något som oroar mig. Om vi drar oss undan från vår kallelse, inte därför att Herren har stängt en dörr, utan därför att vi är missnöjda med hur Gud verkar genom andra, då förlorar vår rörelse något dyrbart. Då riskerar vi att själva kliva åt sidan från det uppdrag Gud kallat oss till. Då är det inte de som du är missnöjda med som är det egentliga problemet, utan ditt tillbakadragande från din kallelse. Och när Kristi kropp försvagas på detta sätt, blir vi alla fattigare. Låt oss därför inte ge fienden utrymme att skapa splittring genom tillbakadragande, utan tjäna tillsammans i den Ande som ger gåvor åt var och en som han vill.
Avslutningsvis (för tredje gången): passa på att besöka en ny kyrka när du är på semester! Vi kristna hör ihop och behöver mötas över samfundsgränserna oftare :)
