05/03/2023
ANDRA SÖNDAGEN I FASTAN
1 Mos 32:22-31, 2 Kor 6:1-10, Matt 15:21-28
I Faderns, Sonens och den Helige Andes namn.
I evangeliets text möts vi av en scen som känns igen i texterna. Jesus kommer till en stad och det bildas folksamlingar kring som ber om olika saker och tjänster av vår Herre. I den här texten är det en kanaaneisk kvinna som ber Jesus att förbarma sig över henne och hennes dotter som är besatt av en demon. Hon ber vår Herre att hela dottern från djävulens grepp. Lärjungarna ber sin läromästare att skicka iväg henne då hon enträget fortsätter ropa och följa efter dem - hon verkar störa lärjungarna. Ja, kanske till och med skämmer hon ut dem. Det är trots allt en hednisk kvinna som följer Guds utvalda.
Vår Herre förklarar att det inte är i rätt tid hon ber. Vid den tidpunkten finns han här för att avslöja evangeliet för judarna och inte hedningarna, hans blick är riktad mot Guds utvalda folk. Men kvinnan faller ned på knä inför honom och ber åter om hjälp och Jesus svarar att det inte är ”rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna”, här är det judarna som är barnen och hednafolken som är hundarna – det här låter ju som en allvarlig förolämpning men på den här tiden så var det i dessa termer man talade om judar jämfört med alla andra folk.
Kvinnan bad alltså vår Herre att ta sig och lärjungarna till hennes hem, ett stort projekt. En resa rakt in i de områden där endast de hedniska folken bodde. Men Kristus hade inte kommit till området för att predika för de andra folken, utan han var här för att predika för de förlorade fåren i Guds flock. Hade han tagit sig in i hednakvarteren hade det bildats enorma folksamlingar kring honom och tiden hade inte räckt till att predika för de förlorade fåren i Guds flock, tiden för detta var inte rätt.
Men kvinnan tar inte illa upp, hon ser det inte som en förolämpning - vilket är ett föredömligt sätt att vara på. Hennes stolthet törnars inte och hennes heder skadas inte istället svarar hon att hon inte behöver äta vid Herrens bord – smulorna som faller på golvet räcker gott nog åt henne och hennes dotter – hon behöver inget mera. Hennes tro är stor, den är större än hos Guds utvalda folk, hon litar och tror på att vår Herre helar hennes dotter från långt håll. Kanske från flera mils avstånd. Avstånd är förstås inga hinder för Gud utan vår Herre känner igen att hennes tro är stor och stark och han driver ut demonen ur hennes dotter som blir frisk.
Den kanaaneiska kvinnan är vår förebild, trots att hon inte är inbjuden till Herrens bord, ännu, så är hennes tro så stark att hon fortsätter be om hjälp. Det finns inget tvivel, ingen stolthet eller liknande som står i vägen mellan henne och Kristus. Detta skiljer henne från judarna och till och med från apostlarna som både förråder och förnekar Kristus innan han korsfästs och återuppstår från de döda, till och med efter att han återuppstått finns det tvivlare i bland apostlarna. Men den kanaaneiska kvinnan som är hedning och ännu inte ens inbjuden till bordet hade större tro än alla utvalda och detta gör henne till en modell för hur vi borde vara.
Låt oss ta till vara på hennes exempel och bli mer som vår syster - den kanaaneiska kvinnan - som inte ens nämns vid namn, en sådan ödmjuk och inspirerande kvinna. Här finns ingen stolthet, inget upphöjande endast stor tro och trofasthet.
Var som henne – tro på Kristus.
Amen