27/06/2026
Det finns stunder då vår törst avslöjar vad vi egentligen tror om Gud.
I Andra Moseboken 17 kommer Israels folk till Refidim.�Men där fanns inget vatten att dricka.
I öknen var bristen på vatten inte bara lite jobbigt. Det var inte en mindre olägenhet.�Det kändes som en fråga om liv eller död.
De var trötta.�De var törstiga.�De var rädda.�De befann sig på en torr plats utan någon synlig lösning.
Så folket började klaga på Mose.
De sa:�“Varför tog du oss ut ur Egypten? För att vi, våra barn och våra djur ska dö av törst?”
Men bakom deras klagomål fanns en djupare fråga.
Bibeln säger att de prövade Herren genom att fråga:�“Är Herren verkligen med oss eller inte?”
Det var den verkliga frågan.
Problemet var inte bara deras törst.�Problemet var vad törsten avslöjade i deras hjärtan.
När vi hamnar i brist är det lätt att börja tvivla på att Gud är nära.�När pressen ökar är det lätt att ifrågasätta om Gud verkligen är god.�När rädslan tar över glömmer vi lätt de mirakel vi redan har sett.
Israel hade redan sett Röda havet delas.�De hade gått torrskodda genom vattnet.�De hade sett bittert vatten bli sött.
Men nu, på ännu en torr plats, kom rädslan tillbaka.
Och ärligt talat känns det väldigt bekant.
Många av oss kan minnas vad Gud har gjort tidigare, men ändå ha svårt att lita på honom i det vi står i just nu.�Vi kan berätta om hur han har hjälpt oss förr, men ändå skaka när livet känns torrt och tungt.�Vi kan tro att Gud var trofast igår, men undra om han fortfarande är nära idag.
Men Gud försörjde dem.
Herren sa till Mose att ta staven och gå till klippan vid Horeb.�Sedan sa Gud något otroligt:
“Se, jag ska stå framför dig där på klippan.”
Gud skickade inte bara hjälp.�Han visade att han själv var närvarande mitt i behovet.
Mose slog på klippan och vatten strömmade fram så att folket kunde dricka.
Vatten ur en klippa.�Försörjning från den plats där ingen förväntade sig det.�Liv från något som såg hårt, torrt och omöjligt ut.
Den här berättelsen visar både Guds trofasthet och hans tålamod.
Folket klagade.�De var rädda.�De testade Gud.�De ifrågasatte hans närvaro.
Och ändå gav Gud dem det de behövde.
Det betyder inte att otro är okej.�Det visar bara hur enorm Guds nåd är.
Ibland tror vi att Gud bara hjälper oss när vår tro känns stark, våra böner låter perfekta och vi har full kontroll på våra känslor.
Men öknen lär oss något ödmjukande:
Gud är trofast även medan han lär oss att lita på honom.
Kanske befinner du dig i en egen Refidim-period just nu.
Du är trött.�Du har verkliga behov.�Du ber, men svaren verkar långt borta.�Du tittar omkring dig och allt du ser är hinder, torrhet och svåra omständigheter.
Kanske undrar du:�“Var ska hjälpen komma ifrån?”
Men den djupare frågan är:
“Är Herren med oss eller inte?”
Och genom Jesus vet vi svaret.
Ja.
Guds närvaro bevisas inte bara genom att livet känns bekvämt och enkelt.�Ibland visar han sig genom att ge oss det vi behöver på de mest oväntade sätten.
Han kan få vatten att komma ur klippan.�Han kan föra in nåd i torra perioder.�Han kan ge försörjning där vi själva inte ser någon möjlighet.�Han kan bära dig genom en säsong som du inte trodde att du skulle överleva.
Låt inte din törst förvandlas till anklagelser.
Låt ditt behov bli en bön.
Kom till Gud med det som är verkligt.�Berätta var du känner dig tom.�Berätta vad du är rädd för.�Berätta var du känner att du inte orkar längre.
Klippan kan se stängd ut, men Gud kan öppna det som verkar omöjligt.
Din torra säsong är inte ett bevis på att Gud har övergett dig.
Kanske blir det istället platsen där du upptäcker att han har varit med dig hela tiden.
