Kanske är det bäst så. Vi kunna tro och hoppas, att äfven där funnits mycket godt. Klosterdiariet i Vadstena låter oss andas många fläktar ur den eviga fridens värld. Men det sköna i klosterlifvet, den stilla bönestämningen, och lifvet i Gud, behöfver inga murar och vallar. Så skön och ren, som världen speglat sig för mången själ i klostercellen, kan hon spegla sig ännu i det sinne, som äger hjärt
erenhet och barnatro. Och om synerna i cellen voro himmelska, och rösterna ur de saligas värld där läto sig förnimmas, så var det icke alltid så. Det onda hjärtat tog med all sin styggelse inom klostermurarna, och mot medeltidens slt äro klostren befolkade af ett släkte, för hvilket ingenting annat återstod än att döden dö. Detta gäller särskildt om Arboga franciskanerkloster. Den rika köpstaden var i någon mån orsaken härtill, men detta ursäktar icke dem, som trodde sig satta att vara världens ljus och salt.
