05/06/2026
Första söndagen efter trefaldighet: ”Vårt dop”
Berättelsen om Noas ark läses på påsknattsmässan på vissa håll i världen. Där, liksom här, lämnar man ut verserna strax före översvämningen som talar om Guds sorg över ondskan bland människor och hans beslut att översvämma jorden. Som så ofta kommer de mest intressanta detaljerna inte med i textläsningen. Med Abraham i färskt minne i mina tankar efter gångna söndagen reflekterar jag över att Noa inte gav någon protest när Gud talade om sina planer för honom. Det står att Noa hade vunnit Guds välvilja. Kanske vågade han inte ifrågasätta Gud som Abraham gjorde när Gud berättade för honom sin plan att ödelägga S***m och Gomorra. Eller så kände Noa till människans ondska tillräckligt så att han tyckte att Gud hade rätt som ångrade att Han hade skapat människor.
Det finns även en viktig vers som kommer efter den föreslagna läsningen för kyrkoåret. När Noas familj och alla djur hade lämnat båten och gjort ett behagligt brännoffer sade Gud, “Aldrig mer skall min förbannelse drabba marken för människans skull, för att hon alltifrån ungdomen har ett ont uppsåt. Jag skall aldrig mer förgöra allt levande, så som jag nu har gjort”. Vi minns den andra meningen i citatet men väljer bort den första. Gud har aldrig haft en naiv syn på människor. Detta kan kännas både trösterikt (inga dumheter vi ställer till med kan förvåna Gud) och lite svårt att ta. För vi är rätt så naiva om vår förmåga till dumheter. Vi vet att vi kan så mycket som är avancerat och bra att vi inte kan föreställa oss vad som kan gå fel (är inte det en ganska korrekt sammanfattning av social medias effekt?) Vart lämnar detta oss?
Nyligen påmindes jag om Nya Testamentets efterord till syndaflodens berättelse. I Första Petrusbrevet 3:18-21 kan vi läsa om Kristi gärning i dödsriket när han låg i graven den andra dagen. Kristus själv dog ju för era synder …så kunde han stiga ner och predika för andarna i deras fängelse. De hade en gång vägrat att lyssna, när Gud tålmodigt väntade i Noas dagar, medan arken byggdes i vilken några få, bara åtta människor, räddades genom vattnet. Ingen är glömd av Gud. Som en teolog har påpekat, är “Guds sista handling i syndaflodens berättelse inte löftet att aldrig mer översvämma jorden. Det är åminnelse.” Och Gud är trofast mot allt Han minns.
Vårt dop är tecknet på att vi vill vända oss från det onda uppsåtet vi verkar vara benägna till och vända oss med gott uppsåt till Gud. Dopvattnet är inte någon magisk rengöring – det förenar oss med den enda döden som kan ge liv; för att Kristus har uppstått och stigit upp till himlen och sitter på Guds högra sida. Han har räddat oss, och vårt dop är tecknet på att vi litar på Hans Räddning.
Jenny Arnerlöf, pastor - Juni 2026 – v.23
Veckans nyhetsbrev från S:t Peters kyrka, Stockholm
